/ KROPP OCH SJÄL /

ATT GLÖMMA MED ÖMHET

EWACARIN SKRIVER 

Det är inte alltid som tiden läker alla sår, särskilt inte om vi fortfarande petar i dem. Att gång efter gång börja peta i det förflutna är inte hälsosamt. Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv: ”Varför skulle det drabba just mig”? Istället för att lugnt och sakligt konstatera att det här hände mig – OK - Vad ska jag kunna göra åt något som redan har skett? Det är ju omöjligt att få det ogjort eller någon som går bort hastigt tillbaka.

 

Människor idag lägger en tidsaspekt in i verkligheten och väntar på att tiden ska hjälpa oss att komma över saker som är svåra/obehagliga. Om vi kunde lära oss konsten att glömma med ömhet (Mark Levengoods uttryck i ett inlägg i P1 morgon), men det är inte många som kan den konsten. Den går ut på att gråta ut över det skedda och sedan gå tillbaka till verkligheten utan att känna bitterhet eller tro att tiden ska hjälpa oss. När vi kan glömma med ömhet har vi också lärt oss något nytt. Jag vill också hoppas att vi blir starkare om vi kan konsten att glömma med ömhet. Som ni alla vet så växer vi av våra erfarenheter, motgångar och kunskaper som livet ger oss och som vi får genom resans gång.

 

Själv vill jag gärna glömma med ömhet. Kanske gör det mindre ont att leva i verkligheten om jag glömmer på det här sättet? Livet är så kort och det tar slut en dag det vet vi. Varför ska vi vara bittra på det förflutna? Jag hävdar starkt att vi människor bör se till möjligheterna istället för svårigheterna.

 

 

Av Ewacarin Holmqvist