LIVET ÄR BRA ORÄTTVIST
Det är söndagseftermiddag. Den sista i november år 2006. Om en vecka är det första advent. Inte klokt vad tiden går. Jag tyckte att vi nyss upplevde en underbar sommar. Men så är det. Det är svårt att tänka sig att vi går in i Julmånaden i veckan som kommer. Här i Skåne har vädret liknat höst mest hela tiden. Idag har det varit tolv varm grader.
Den här söndagen har jag inte gjort många knop. Det är ganska skönt med sådana dagar då och då. Jag har ätit en god frukost, sedan suttit framför teven och tittat på diverse repriser såsom" Idol 2006" och "Bonde söker fru". De programmen är lättsamma. Jag slipper tänka. Vi blir serverade en stunds underhållning på fat, men ändå engagerar vi oss, hur det ska gå för "snygge-Erik" och Marcus som nu är i final på fredag. För min del hoppas jag att det blir Marcus som blir idol 2006. Det är något i hans röst som får mig att rysa, då han sjunger en ballad som "Lady in red". När det gäller Marcus, Andreas, Per-Martin och Mikael så förtjänar de att finna en fru efter att ha stått ut med tevekameror under den varma sommaren som vi hade i år. Jo, det var deras val att vara med i det hela men ändå. Om jag har rätt människokännedom, så tror jag nästan jag kan ana vilken dam som var och en väljer. Sedan vet man aldrig hur det har gått i höst utan kameror och Linda Isaksson. Visst hör vi mycket från olika media om våra kära bönder, men jag litar inte helt och fullt på vad som skrivs.
Förra veckan som gick var minst sagt lugn. Jag sprang som en skållad råtta mellan min bostad och telefon samt in och ut i affärer, för att hinna med så mycket som möjligt. Det fanns också sjukdom bland personalen, men jag klarade upp det hela. Fredagens möte avlöpte bra, så nu slipper jag tänka på om jag har lagt ett personalschema som överensstämmer med den nya lagen, för nu vet jag att så är fallet. Kommande vecka ska jag försöka ägna mig att göra adventsfint här hemma och kanske göra något åt mitt hår före jag ska gå på premiären av att äta julbord på lördag.
Som ni ser har jag haft en bra söndag. Visst är jag glad åt det även om jag tycker att livet är bra orättvist. När jag öppnade min dator, gick jag in på min nära väns sons hemsida. Plötsligt kom jag raskt in i verkligheten på nytt. På hemsidan hade min vän (pappan) skrivit att pojken har hög feber med allt vad det innebär. Till historien hör att pojken är slutbehandlad inom åtta dagar för sin blodcancerdiagnos som blev fastställd för 2,5 år sedan. Under denna period har det varit tufft för den här grabben men också för hela familjen. Nu när han var så nära slutmålet kommer det här. Det gör att föräldrarna och syskonen undrar vad det är som fattas honom? Ett Virus? Pappan beskriver känslan ganska bra genom att skriva:" Jag känner mig som ett stort frågetecken". Själv vet jag hur han känner för jag upplevde samma sak då mamma hade sin hjärntumör år 1981-1983. Vissa dagar var vi en normal familj, andra tog sjukdomen hårdare grepp om oss. Värst var det att inte veta hur morgondagen skulle se ut. När det gäller barn, så tycker jag att det är så orättvist att de drabbas för de hinner inte med att vara barn på riktigt och de har svårare än vi har att säga vad som gör ont. Vi vuxna får gissa. Om ni var här nu, så skulle jag krama om er. Jag tror att ni behöver det just nu.
Det är sådant här som får oss att stanna upp och inse att vi har det ganska bra. Vi bör ta vara på alla de stunder med guldkornen i tillvaron när de kommer, för vad vet vi vad som sker i morgon? Njut så länge ni kan!
Till min lille kille som jag tycker så mycket om vill jag säga: Krya på dig! Snart kommer jultomten till dig.
Av Ewacarin Holmqvist