Ewacarins Blogg

När jag kom hem från min promenad i eftermiddags, låg det ett kuvert till mig på hallmattan. Jag kände igen handstilen och avsändarens adress. Numera får jag sällan personliga kuvert och verkligen inte alls ofta från USA.

Idag finns det andra sätt att kommunicera på som går betydligt snabbare än vanlig "snigelpost". För min del har jag ett dubbelt förhållningssätt till den nya tekniken. Jag tycker den har sina fördelar att om det är något viktigt kan vi få besked samma dag eller dagen därpå. Sedan kan det vara trevligt att hålla ett handskrivit brev i handen. Det kan vi ju spara och läsa om vid tillfälle. Jag vill tro, att vi tänker mer på mottagaren när vi har suttit och skrivit, kanske grunnat lite på våra formuleringar innan vi postade brevet. Ja, jag tycker att ett brev av den äldre modellen är mer personligt . Själv upplever jag att det ligger mer känslor och tankar i de breven som vi får via "snigelposten".

Jag tog upp mitt kuvert från golvet. Tullen hade i vanlig ordning öppnat och kollat om adressaten hade stoppat i något mer än bara det dubbla kortet. Så var inte fallet! När jag hade tagit av mig ytterkläderna, lagade jag en kopp te. Gick med mitt te till uterummet och sakta började jag läsa min styvmammas rader.

En stänk av nostalgi sköljde över mig, där jag satt. Kvinnan på andra sidan atlanten skrev om stort och smått, men också att när hon saknade pappa, så lyssnade hon på Gunnar Viklund. Hon mindes hur pappa lett mot henne, då hon hade tagit hans hand, när de hade lyssnat på "Vi ska gå hand i hand".

Under en stund, stod tiden stilla. Det var som alla minnen från en förfluten tid återvände. Jag blev både varm och kall. Om en månad blir det tre år som han gick bort, precis före jul. Minns vad jag gjorde den där dagen som jag fick beskedet. Har det verkligen gått tre år?

Tack styvmamma, för att du fick mig att sitta ner en stund och minnas... Jag tror vi människor behöver det ibland. Minnas och känna i hjärtat hur det var en gång.

Av Ewacarin Holmqvist