Ewacarins Blogg

Har jag verkligen publicerat 799 inlägg här på blogg.se? Har ni verkligen haft lust att läsa alla dessa texter om lite av varje under mina år som bloggist sedan den 6:e maj 2005? Tydligen för annars var det ingen idé för mig att fortsätta vecka efter vecka och år efter år. Trots att bloggandet numera tillhör en av mina stora passioner i livet, vet jag ändå när det är dags att tacka för mig och kasta in handduken då jag får dålig trafik på min sida. Under de senaste åren har jag visserligen tagit några timeout för jag haft andra saker att göra som hängt samman med att få min vardag att fungera eller så har jag varit krasslig. Det senare är något nytt som kommit med åren. Det bevisar att jag inte längre är så ung som jag ibland vill tro. Kroppen säger till att jag inte orkar hur mycket som helst. Det är beundransvärt att ni, kära läsare, har väntat och väntat utan att tröttna på att jag ska publicera ett nytt inlägg. Idag finns det så många bra bloggar som ni hade kunnat börja läsa under min frånvaro men ni finns alltid hos mig. Tack snälla ni ”for being a part of my world”.

När man skriver kan man göra det på olika sätt. Själv försöker jag vara personlig på min sida, men samtidigt aktar jag mig för att vara för personlig och ge ut mitt privatliv. Jag anser inte att jag är så betydelsefull och att livet som jag lever är så annorlunda så att jag är tvungen att skriva om mig och mitt liv. Jag förstår att vissa bloggar har syfte att vara en ventil eller att hjälpa andra som kanske lever i samma situation, men en sådan blogg är inte min. Jag kastar mig ganska friskt mellan olika kategorier. På så sätt håller jag en viss nyfikenhet vid liv, också för mig själv. Det här gör att det finns en puls och en spänning som jag anser måste finnas för att en text ska bli bra. Då jag sätter mig ner vid datorn har jag i regel ingen aning om vad inlägget ska handla om utan det skapas här och nu på gott och ont. Sedan går jag på min magkänsla eftersom jag sällan ändrar i en text.

Någon sorts ventil är inte min blogg, utan mera ett sätt att komma ifrån min vardag som emellanåt är tuff. Min filosofi är: Ni vill inte läsa om elände och problem utan om trevliga saker. Jag har, om jag får säga det själv, en positiv livssyn till det mesta i livet. Varför ska jag då inte försöka förmedla den i bloggen och kanske berör jag er någon gång med my poems. Vid sådana tillfällen blir jag lite rörd och enormt glad att något som jag skrev kan göra det. Det är just sådana stunder som jag vill fortsätta att utöva min stora och härliga passion – Ja, livet ut om jag orkar och kan.

Tack än en gång att ni vill vara en del av min värld. Hoppas ni vill och orkar fortsätta att läsa Ewacarins blogg. Så länge ni finns, kommer jag att skriva.

Ha en fortsatt bra helg!

/EC