Ewacarins Blogg

Bild Google

 

Här kommer den sista delen av novellen "Ett oväntat återseende" som kanske blir till en roman, då jag har det lugnare i min vardag. Det tar tid att skapa flera huvudpersoner - Det är inte gjort på en kafferast - Att skapa människor till en novell/roman är sjukt roligt, men som sagt: jag har inte tiden som behövs just nu för mitt skrivande. Kanske är det bra att blivande personerna  mognar i min hjärna och det gäller även fortsättningen. Jag vet på ett ungefär hur det går. Trevlig läsnig och helg!

 

 

Klockan är snart 17.30 Alexandra Mc Scott står i hallen och betraktar sig själv i spegeln innan hon öppnar garderoben med ytterkläderna. Hon snurrar flera varv för att se hur klänningen sitter på henne och om skorna passar i färg. Hennes svaghet är att allt ska matcha så in i hel...  Är skorna en aning för rödbruna till klänningen? Hon är i alla fall nöjd med höjden på klackarna. Nu kommer hon upp till Roberts längd. Hon tar sin ärvda skopåse som mamma hade och stoppar ner dem i, för inte kan hon gå i högklackat över Centralbron när det regnar och är kyligt. Då är det bättre med de vita bootsen. Plötsligt tänker hon: Som min väninna har gjort med håret” Det är alldeles för lockigt och stelt av spray. Nu är klockan mycket, så hon hinner inte ändra något – Och när hade jag snedlugg senast. Vår kvinna tar på sig den röda kappan och slänger den vita sjalen med guldstänk runt halsen. Hon känner tusen fjärilar i magen. Snart ska hon träffa Robert. Hon springer nedför trapporna. Nu är hon i alla fall på väg. Med raska steg går hon över bron. Ännu regnar det och det är kyligt. Hon har på sig hörlurarna för att skingra tankarna på den här förväntansfulla kvällen. Nu har hon Thomas Ledins låt – En del av mitt hjärta – Plötsligt kommer vår VD på sig själv att hon nynnar med i refrängen. Den sätter ord på allt vad hon känner just nu.

 

                                     *

 

Skönt att komma in i värmen. Det glimrar av kristall från taklamporna. Det passar bra mot allt rött som finns i möblerna. Soffgruppernas stomme är av mörkt konstläder. Alexandra går mot receptionen, där en portier tar hand om ytterkläderna. Därefter går hon till damrummet för att byta stövlarna mot skor och inte minst för att spegla sig en sista gång och sätta på ett skimrande läppglans. Hon lämnar sin skopåse till portiern.

 Vår journalist går sakta och söker med blicken. Hon rycker till när hon plötsligt känner en varm hand på sin axel.  En röst säger: Hi there. Alexandra känner så väl igen den där rösten trots alla dessa år. Mr Mc Scott böjer sig ner och nuddar hennes nacke med sina läppar som han brukade göra. Han står där, klädd i en mörkblå kostym och vit skjorta. Alexandra känner väl igen hans ljuvliga doft som sprider sig omkring dem. Deras blickar möter varandras och de kommunicerar några få sekunder med ögonen. Han har samma varma glans i dem som senast de sågs. Har det verkligen gått flera år? Kanske har han fått en liten rundare form än vad han hade då de träffades i USA på 1980-talet. Vad de säger där i foajén försvinner lika hastigt. Just nu behövs inga ord. Just nu är det bara de två här och nu. Allt annat är oväsentligt. De håller om varandra länge. Till slut går de sakta in i baren. De ber om drinklistan och hon tar en snowball, medan Robert som vanligt väljer en trea whiskey plus ett glas vatten. Efter en halvtimme reser de sig och går in i matsalen.

 De beställer in en trerätters middag. Under de närmaste timmarna får de veta vad som hänt på respektive håll. När Alexandra berättar för Robert att hon snart ska åka över frågar han henne om hon kan stanna lite längre. Vår karriärskvinna ska tänka på saken. Det blir mycket beröringar av händer och de fortsätter att tala med ögonen.

Robert följer sin dam hem efter middagen. Han är ju amerikan ut i fingerspetsarna. De går sakta tätt intill varandra över Centralbron. Av regnet som faller märker de ingenting. När de är framme vid Alexandras port får hon en avskedskyss. Such a kiss.  Hon blir knäsvag. Robert har inte förlorat konsten att kyssas. See you soon and say hi to Anna, viskar Mr Mc Scott i hennes öra. Han går tillbaka till hotellet.

 

                                     *

 

Dags för en ny arbetsvecka. När vår VD gör entré på tidningen, hör medarbetarna henne nynna på en låt från 1980-talet och vid deras möte letar Alexandra förgäves efter sin kalender.

Medarbetarna känner inte igen henne. Det gör inte Alexandra heller. Roberts beröringar och doft finns ännu kvar inom henne, liksom hans ord och tonfall. Such a weekend I have had, tänker hon och småler för sig själv.

 Det är helt underbart att fått upptäcka: Deras innerliga gemenskap fanns kvar efter åren som gått.

 

© Ewacarin Holmqvist 2014