Ewacarins Blogg

 

 

Hösten 2009 skrev jag en text om en känsla som vi människor får då och då. I kväll vill jag publicera texten här på sidan. Kanske finns en stämning hos mig som texten skildrar. Varför? Ärligt talat kan jag inte förklara det. Det är bara så:

 

Det finns ögonblick som jag aldrig glömmer, som finns där då jag blundar. Ögonblick som aldrig suddas ut vad som än sker i livets villervalla. Ögonblick som jag tar fram, då jag behöver skratta lite. Då jag vill drömma mig bort från vardagens tristess.

Det finns känslor som dröjer sig kvar, känslor som är varma och behagliga. De förknippas med sann trygghet och medmänsklighet. Känslor där ord är överflödiga, där vi förstår varandra ändå. Känslan att få vara den vi nu är kan upplevas som mycket behaglig.  Då vet vi att vi har hittat hem.

Det finns ett par ögonblick som har etsat sig fast på min näthinna. Jag tar fram dem vid behov i min vardag. De ögonblicken kan ingen ta ifrån mig. Det är skönt att veta att jag har något som bara är mitt. Ögonblick som jag inte delar med någon annan och som stannar kvar.

 

 @Ewacarin Holmqvist hösten 2009