/ KÅSERIER/NOVELLER /

EN RELATIONSNOVELL I REPRIS - DEL 3 -

 
 
Trots att det är måndag tänkte jag ge er fortsättningen av min novell - så varsågoda än en gång:

 

Alexandra reser sig från soffan, bär ut korgen i köket och ställer in den i kylen. Går tillbaka in i vardagsrummet och torkar soffbordet. Hon sätter därefter ut sin gerbera över natten på balkongen, där det är svalt. Återvänder till köket medan olika tankar surrar i huvudet. Den här gången rör det sig om Robert och hennes tid i USA.

 Vår VD går runt i lägenheten. Hon känner sig plötsligt rastlös och alldeles ensam. Alexandra tar sin I-phone ännu en gång. Nu scrollar hon till I just call to say I love you. Hon nynnar där hon går och tänker: Hur dum var jag som flyttade hem bara för att jag blev gravid? Jag var inte klok. Varför lät jag mig övertalas av mamma och pappa? Visst var Anna deras enda barnbarn och visst hade eller har Sverige bättre förmåner, då man ska ha barn än vad USA hade eller har. Men ändå! Hon övergav den man som hon älskade eller kanske alltid har älskat sedan slutet på 1980-talet. Mc Scott gjorde det här för en större trygghet i Sverige. En trygghet som skulle leda till en gränslös saknad efter närhet och ömhet. Det trodde hon att hon skulle finna i Lars. Om Alexandra ska vara ärlig så fanns det ömhet i början, men förälskelsen övergick aldrig i kärlek. Eller var det så här: Lars var bra att ha, då hon behövde en man vid sin sida? När hon tänker efter, var det nog så. Gud, så hon ångrar att hon flyttade hem! Hon skulle ha lyssnat på sitt hjärta. I USA har det alltid funnits större möjligheter om man vill jobba för att uppnå målet. Deras syn på saker och ting är helt annorlunda än den vi har här i Sverige.

 Vinet har gjort Alexandra märkbart nostalgisk. Låten Alexandra hör i öronen just nu får henne att drömma sig bort till den där kvällen år 1988, då hon och Robert hade ätit en enormt god middag på restaurangen som ligger vid Lake Winnebago, där Robert beställt ett fönsterbord. De såg solnedgången gå ner i vattnet. Det var mäktigt minst sagt. Efter middagen spelade orkestern upp till dans. Det var just den här låten de startade med. Robert bjöd upp henne för allra första gången och de dansade tätt intill varandra. Hon kan ännu minnas vilken doft han spred omkring sig. Han hade Van Gils strictly for men. Alexandra tänker; Åh, vad jag tyckte om den doften – Ska gå in på NK i morgon och bara lukta på flaskan. Undrar om han har samma doft på sig idag?

 Det har nästan hunnit bli strax före midnatt, då vår kvinna kommer ut i köket. Minnena sköljer över henne den här fredagskvällen som en mjuk och varm pläd. Plötsligt är det år 1990. Mycket snart ska hon bli mamma. Alexandra befinner sig i Appleton på ett av stadens allmänna sjukhus. Robert och hon hade inte råd med någon försäkring på den tiden. Annars skulle det varit tryggare på ett privat sjukhus, där man hade egen sjuksköterska som hjälpte henne med Anna under de första dagarna. Anna är född natten till en fredag. Such a night. Det är inte så underligt att deras dotter är en nattuggla, full av liv, med ekorrögon som är pigga och glada nästan jämt. Hon är impulsiv – lite för mycket ibland. Det här är hennes mammas åsikt. – Alexandra minns Roberts första ord när han fick se sin dotter för första gången: My babygirl has my mouth, my big and soft lips. Det var den dagen Alexandra fick push-presenten, en guldkedja med en guldberlock i form av en nyckel. På presenten fanns det ett kort fastklistrat, där Robert hade skrivit: ”Here is the key to my heart”. Den nyblivna mamman blev både häpen, glad och mycket rörd. Hon tog Roberts hand och drog honom intill sig. Alexandra viskade: It is too kind of you – I love you my sweetheart -. Hon nästan snyftar till då och då när hon tänker på det där och på hans läppar som hon känt så många gånger mot sina egna. Tala om att den mannen kunde kyssas! Undrar om han fortfarande är lika bra på det som då?

 Alexandra känner sig törstig av parmaskinkan hon har ätit i kväll, så hon tar ner ett glas ur köksskåpet och öppnar kranen. Plötsligt upptäcker hon ett urrivet blad från ett noteringsblock med ett handskrivet meddelande:

 ”Were here at six pm, but you were not at home. I’ve lost my cell. Can we have a drink at seven pm tomorrow night at Nobis Hotel Folkungagatan Sodermalm? – Just you and me – Then I`ve reserved a table at my hotel after. I´m going back to US next Friday”.

 

© 2014 Ewacarin Holmqvist

mitt skrivande