Ewacarins Blogg

Vår kvinna tänker: Kunde inte Anna ha ringt mig och sagt att det låg ett meddelade på diskbänken? Var det så dj… svårt att skicka ett sms innan hon gav sig iväg? Då hade Alexandra kunnat förbereda sig lite – Beställt tid hos frissan, sett om hon hade hittat en ny klänning och skor, kanske en ny doft. Så här som hon nu ser ut, vill hon inte att Robert ska se henne. En aning överviktig, med kluvna toppar och mörka ringar under ögonen. Det var till Annas 18 års dag som Robert som hastigast kom hit senast. Alltså sex år sedan. Tänk, vad tiden går! Vi blir äldre och äldre för varje gång vi ses tänker hon, där hon står med vattenglaset i handen och tittar på hans handstil som hon så väl känner igen.

 Vår helgensamma kvinna har inte sovit mycket i natt. När hon vaknar, tror hon att hon har drömt. Det är så overkligt att Robert befinner sig i Stockholm och att de ska ses i kväll. Alexandra går ut i köket och kollar om meddelandet ligger kvar på diskbänken. Det gör det! Mc Scott tar upp lappen och läser hans ord på nytt. Därefter börjar hon plötsligt nynna på Forever Young. Därute faller ett tyst höstregn, men i hennes hjärta porlar det av lycka som ett mousserande svalt gott vin. Så öppnar vår VD kylskåpsdörren och får se det halvätna innehållet från presentkorgen. Hon är inte alls sugen på resten och i kväll blir det inte uppätet, så varför ska korgen stå kvar och ta plats? Alexandra tar ut hela korgen och kastar den i avfallspåsen. Tänk, om Robert följer med henne hem efter middagen. Usch vad jag fantiserar. Sedan hon sett meddelandet på diskbänken är det mannen hon övergav en gång, som allting kretsar kring för tillfället. Om Alexandra ska vara ärlig har hon aldrig kunnat glömma honom.

 Hur relationen till Lars kommer att bli i fortsättningen är av mindre betydelse just nu. Den 45åriga kvinnan säger inom sig: I värsta fall skriver jag ett brev på planet till Chicago, där jag förklarar mina känslor och säger att vi bryter vårt förhållande. Att inte ta det öga mot öga må vara fegt, men jag formulerar mig bättre i skrift och jag har gott om tid på planet.

 Därefter går Mc Scott med bestämda steg till sovrummet, där hon öppnar den garderob i vilken hon har sina mellanklänningar. Det vill säga inte de som man bär på jobbet eller på en gala. Upptäcker snabbt att hon har ingenting, absolut ingenting som passar längre. Typiskt! Hon har i alla fall skor och den där väskan som hon tycker så mycket om. Alexandra förflyttar sig snabbt till köket.

 Hon tar kaffekannan och häller vatten i den. Vår VD är inte någon frukostmänniska, men hon måste ha en mugg gott kaffe, medan hon grubblar på hur hon ska göra med klänningen i kväll. I förra veckan såg hon just en sådan klänning på Sveavägen, där hon brukar slinka in emellanåt. I skyltfönstret låg det en ljusbrun kort klänning. Den var ljusbrun i botten och med ett skotskrutigt mönster. Priset var lite för kraftigt, men vad gör det nu? Undrar om den finns kvar och om den var i hennes storlek. Den boutiquen tar bara in en i varje storlek. Klänningen skulle passa till hennes korta jacka. Den morgontrötta kvinnan reser sig för att hämta sin privata mobil. Hon öppnar den och slår numret till boutiquen. Efter några minuter har Alexandra lagt undan den.

 Hon ringer ytterligare två viktiga samtal: Ett till en väninna som är frissa och ett till hennes bästis i lågstadiet som numera är nagelbyggare. Båda två kan hjälpa vår journalist den här lördagen. Hur ska hon hinna hämta klänningen? Alexandra får ringa till boutiquen på nytt och säga att hon skickar en taxi att hämta den. Chaufförren får även betala den. Annars får vår VD komma in på måndag och göra klart det hela då. Hon är en välkänd kund och hon köper också dräkter till jobbet där. Expediterna brukar vara vänliga och låta henne göra så, eftersom de vet att de alltid får pengarna.

 Efter någon timme ringer det på dörrklockan. En av väninnorna går och öppnar, eftersom Alexandra är upptagen med att få sina naglar vidgjorda. Där står en taxichaufför med ett paket. Väninnan tar emot paketet, ger honom dricks och stänger dörren.  Nu anar de båda väninnorna att något speciellt är på gång, men de tre har en tyst överenskommelse att aldrig fråga något.  Nu kan de inte låta bli att höja ögonbrynen och tänka att det är något helt annat Alexandra ska ut på i kväll än på jobbets vägnar. Deras väninna är ovanligt tyst och ytterst noga med hur hon ska se ut.

 Klockan är snart 17.30 Alexandra Mc Scott står i hallen och betraktar sig själv i spegeln innan hon öppnar garderoben med ytterkläderna. Hon snurrar flera varv för att se hur klänningen sitter på henne och om skorna passar i färg. Hennes svaghet är att allt ska matcha så in i hel...  Är skorna en aning för rödbruna till klänningen? Hon är i alla fall nöjd med höjden på klackarna. Nu kommer hon upp till Roberts längd. Hon tar sin ärvda skopåse som mamma hade och stoppar ner dem i, för inte kan hon gå i högklackat över Centralbron när det regnar och är kyligt. Då är det bättre med de vita bootsen. Plötsligt tänker hon: Som min väninna har gjort med håret” Det är alldeles för lockigt och stelt av spray. Nu är klockan mycket, så hon hinner inte ändra något – Och när hade jag snedlugg senast. Vår kvinna tar på sig den röda kappan och slänger den vita sjalen med guldstänk runt halsen. Hon känner tusen fjärilar i magen. Snart ska hon träffa Robert. Hon springer nedför trapporna. Nu är hon i alla fall på väg. Med raska steg går hon över bron. Ännu regnar det och det är kyligt. Hon har på sig hörlurarna för att skingra tankarna på den här förväntansfulla kvällen. Nu har hon Thomas Ledins låt – En del av mitt hjärta – Plötsligt kommer vår VD på sig själv att hon nynnar med i refrängen. Den sätter ord på allt vad hon känner just nu.