/ NYCKELHÅLET /

VARFÖR JUST JAG?

Bild en pressbild från 2009
 
Alla har vi väl våra dagar, då livet inte ler mot oss. Så även för mig. I ett inlägg har jag berättat om hur mitt funktionshinder uppstod. Så här står det i min journal:" Patientens skada har uppkommit av fallet tre minuter efter födelseln. Barnmorskan hann inte ta emot henne. Föräldrarna ovetandes om händelsen- De tror att deras barn fick en hjärnblöding eftersom de har upptäckt att hon har en liten sned mun"
 
I en annan text som jag har skrivit talar jag hur jag upplever min vardag. Texten är skriven  år 2009 då jag ännu inte visste att jag skulle bli mycket mera beroende av personer i min närhet för att klarar mig i min vardag. Funderar så här:
 
"Livet rullar inte på som jag skulle vilja att det gjorde. Min vardag flyter inte på som jag hade önskat att den skulle kunna, utan att jag var tvungen att peta i den vareviga dag. Det måste jag för att hålla mig själv flytande" (Ur min text It could be worse, it could be better).
 
Har också behov att göra som alla, gå till frissan ibland, gå och shoppa med en kompis, sitta på ett café och bara prata strunt När jag skrev texten, visste jag inte hur min vardag skulle bli en tid senare och tur var väl det. Idag går det mer tid åt att gå till läkarbesök, omläggningar, ibland två gånger om dagen, se till så att jag anställer " rätt" sorts personal" som kan hjälpa mig praktiskt med även lite sjukvård här hemma.Ni som inte känner mig, bör veta att jag inte kan ta ett glas vatten på egen hand, inte borsta mitt hår och så vidare. Det som är självklart för er, sådant som ni gör på fem minuter, måste jag ha hjälp med.
 
Är också ett kontrollfreak vilket innebär att jag inte vill att andra ska styra och lägga sig i hur jag lever. Att lämna kontrollen till någon annan skulle vara att ge upp att leva. Ni ska veta att jag är ett fan av livet och tycker om att leva. Det finns saker som jag inte alls tycker om, såsom att personer talar över huvudet på mig, talar om för mig hur jag måste göra och när. Behandlar mig som ett objekt. Nu vill jag erkänna att det har blivit mycket bättre med attityderna, men viss okunskap finns tyvärr kvar. Det värsta är att det gäller funktionshindrade emellan. Jag har även en text om det här, skriven tidigt på 2000 talet. Delar av texten lyder:
 
"Igår fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som själv är funktionshindrad. Jag tillfrågades om jag ville bli styrelseledamot i det kooperativ, som jag har min assistans genom. För det första talade hon om mig som tredje person till den assistent som jobbade just den kvällen, fast hon fick reda på att jag hade högtalaretelefon. För det andra sade hon "Även om hon inte förstår allt, måste vi ge alla en chans". Vad då, inte förstår allt? Jag har lång erfarenhet av föreningsliv och dessutom min examen på högskolan. Samtalet avslutades med att hon bad min nya assistent, som gjort tre pass hos mig, att övertala mig att försöka gå in i styrelsen. Hon fick ett rakt NEJ. Hela natten grät jag! Jag må vara stark, men ibland är även jag svag och det värsta jag vet är att jag blir bedömd av människor som inte känner mig utan ser mitt handikapp som största delen av min personlighet. Vi måste ju bedöma hela människan. Jag har svårt att tåla att det finns en felaktig attityd bland vår egen grupp. Då undrar jag hur vi ska få andra i samhället att förstå. Skakar ännu av det här nu när jag skriver ner historien".(ur min text Nej tack och ska vi ses)
 
Visst förstår jag att jag är äldre, men ändå! Jag tycker min vardag har många hinder just nu för att jag ska kunna ha en hel vanlig vardag. En med Personlig Assistent som jag har haft sedan 1985. Det är just det här med sjukvård utanför och i mitt hem som jag har så svårt att lära mig att leva med, som tar bort all glädje och skapar en irritation i min vardag. Är bara lite över den riktiga pensionsåldern och jag har flera år att uppfylla mina drömmar. Det är alldeles för tidigt att tacka för sig. Jag vill se vad som döljer sig bakom nästa hörn!
 
Jag har mycket att tacka mina föräldrar för. Deras sätt att uppfostra mig med mera. Sedan har jag haft turen att springa på underbara personer på vägen genom livet. Dessa har verkligen ställt upp för mig i alla lägen. Så jag kan inte vara bitter eller alltför ledsen för att mitt liv blev lite annorlunda. Tack alla som ställt upp och bidragit till att jag är där jag är idag.
/Ec
 
 
 
 
 
 
 
Drömmar och Förhoppningar / Egna tankar / Hälsa