/
KROPP OCH SJÄL /
SÖNDAGSBARN
Jag fick permis från sjukhuset över helgen. Skönt att sova i sin säng och det har varit ett underbart väder i min stad. I kväll packar jag min väska på nytt för att ge mig av relativt tidigt, i min bok, till hud-huset för en arbetsvecka. Hoppas att jag blir utskriven på fredag. Jag är ju inte sjuk så det är lite trist men...
Jag tänker publicera en text som jag skrev år 2007 men den känns lika aktuell nu som då, kanske mer om jag tänker efter
Tycker att mitt liv kretsar bara kring det som inte kan döljas eller skjutas bort. Det rör sig för det mesta om mitt funktionshinder och dess konsekvenser. En stackars barnmorska såg till så att mitt liv blev så här eländigt. Jag är inget måndagsexemplar utan ett söndagsbarn. Sådana är lite extra sägs det. Det beror på vad man menar med lite extra.
Jag tror inte det var detta som var meningen med det lilla extra utan söndagsbarn skulle kanske vara lite annorlunda i positiv bemärkelse. Om det stämmer vet jag inte. Själv är jag som folk är mest, så där lite lagom: Lagom lång, lagom klok, lagom mullig och lagom snygg. En medel svensk kvinna som inte sticker ut alltför mycket dvs. om jag inte hade detta eländiga funktionshinder förstås.
Nog för att jag har behövt mycket av det där extra för att klara mig i livets villervalla. Det krävs en del tålamod när man har ett rörelsehinder. Allt tar längre tid att göra i min situation. Det beror inte på att jag inte kan utan på att min kropp inte fungerar som era. Ändå är jag inte långsam och ineffektiv när jag gör något. Det är bara att någon av mina kroppsdelar kan låsa sig mot min vilja.
Tycker inte jag hinner med att leva. Göra de saker jag brinner för. Det gör mig galen. I min situation gäller det alltid att se till så att min vardag fungerar först och främst. Sedan kommer mitt andra liv. Det liv som folk runt omkring mig är så nyfikna och intresserade av. Det liv som jag helst behåller för mig själv. Det räcker med att folk har full insyn i min vardag.
Visst skulle jag kunna låta någon organisera min vardag, så kunde jag ägna mig åt det som jag vill och brinner för. Det skulle för mig vara att ge upp och säga: ”Nu struntar jag i hur det blir.” Något som är otänkbart. Så länge jag kan vill jag ha kontroll över mitt eget liv. Se till så det blir så drägligt som det går.
Det finns dagar då jag bara skulle vilja strunta i allt ansvar som mitt funktionshinder också innebär. Dagar då allting känns hopplöst och då jag funderar på varför inte min hjärna också blev skadad då barnmorskan tappade mig. Men efter en stund inser jag att sådana här dagar är jag inte ensam om att ha. Så jag reser mig på nytt och tar tag i det som måste göras.
/Ec
P.S. Ha en bra vecka vart än ni är!