/ NYCKELHÅLET /

MINA LÖRDAGAR ÄR GULD VÄRDA

 
Som sagt, äntligen lördag! Gud så skönt! Från klockan elva till midnatt får jag bara vara Ewacarin. Min vän/assistent jobbar varje lördag ett långt pass sedan cirka ett år tillbaka. Han har gått ner i tid på grund av att han har gått i pension. Min vän vill förstärka kassan med lite extra pengar, så länge han är frisk och tycker det är trevligt att komma hit till mig och paddy (vår katt som vi har delad vårdnad om; men som bor här hos mig). Jag har större lägenhet och här är alltid människor som kommer och går. Tror att Paddy uppskattar det mer än vad jag gör just nu. För mig är det ett ont måste att ha människor här dygnet runt. Ack ja! Det är på lördagarna som jag kan skriva, blogga eller läsa lite franska på Babbel. Min vän/assistent vet vad jag är sugen på.Vi kan vara tysta med varandra och känna att det är okej. Ofta har jag lagat middag i förväg åt ossI Idag blir det Soldatens ärtsoppa och hemgjorda pannkakor! Riktigt Höstmat! 
 
Just nu skulle jag vilja turn back time till den tid före min stora magoperation och då min psoriasis blommade upp. Året var 2014 vid den här tiden! Under den här tiden fick jag också rosfeber och ett grymt bensår som jag brottades med i ett halv år. Ibland tycker jag att det blir för mycket sjukvård, något som jag inte gillar. Jag kommer aldrig att acceptera att jag behöver sköta om mig på ett annat sätt än tidigare, men jag måste inse att jag bör lära mig leva med det här. Det värsta av allt är att allting tar så mycket mer tid än tidigare. Har fått vissa hjälpmedel som inte fungerar till fullo här hemma. I cirka sex år går jag på en hygienstol i hallen, för min lift går inte in i mitt badrum. Hur trevligt är det, då jag behöver sköta magen? Jag kan tala om för er att det är grymt svårt att acceptera.
 
 Tyvärr är det så att många av mina nuvarande personliga assistenter bara känner till min livssituation som jag befinner mig idag och tyvärr gör de flera av de saker som påminner mig om sjukvård. I morse hade jag två assistenter som var knäpptysta i sovrummet. De utförde sina sysslor eller rättare sagt en av dem. När jag stiger upp eller lägger mig behövs det vara två stycken personer; eftersom jag numera har dålig balans: Då jag stod i liften, kände jag att jag snabbt behövde sköta magen. Förr var det så enkelt att gå på toaletten, men nu tar det en evighet, om jag inte har mina "rutinerade" assistenter. Inte sällan gör jag på mig och det är inte trevligt! Den känslan satt i nästan hela förmiddagen! Vill ju vara en vanlig kvinna som ska stiga upp och äta frukost och se på nyhetsmorgon lördag. För en tid sedan beslutade jag att inte rusa upp på lördagarna utan ta tid på mig att vakna i sängen gärna med en kopp kaffe och lite att äta. Känner mig lite stressad för mina rutiner efteråt tar tid. Vill så gärna hinna med att se nyhetsmorgon till ytterligare en kopp kaffe.Nyhetsmorgon lördag betyder så mycket för mig, där tar de upp aktuella ämnen och böcker/filmer.  Hoppas jag får in en rutin så jag kan göra allt vad jag vill: Just nu känns det hopplöst - Ja, jag känner mig nästan som ett  objekt som ska vårdas istället för att vara en person som måste ha hjälp för att fungera i vardagen.
 
Min vän/assistent sade något när han kom idag som jag blev mycket glad att få höra. Han sa: " Vad jag har längtat efter dig den här veckan" Vi har haft en arbetsrelation som övergått i en stark vänskapsrelation i 30 år. Vi har upplevt så otroligt mycket tillsammans. Han ser mig som bara Ewacarin. Min funktionsnedsättning är ett biihang. Vi hjälper och stödjer varandra i svåra situationer, liksom vi gläjds åt varandra när det har gått bra för någon av oss. Tack för att jag har dig som vän!
 
 /Ec