/
KROPP OCH SJÄL /
IT COULD BE WORSE, IT COULD BE BETTER
Jo, det är sant! Nu är jag färdig att "kasta in handduken" för gott. Jag som brukar vara stark, märker nu att jag inte har de krafter jag skulle vilja ha och behöver för att kunna leva ett "normalt" liv. Ursäkta Andreas att jag gnäller, när jag vet hur din vardag är. Kanske har jag, om vi jämför med ditt liv, en guldsits eftersom jag har LSS och du vanlig kommunal hemtjänst. Jo, jag vet att " It could be worse, it could be better", men just nu har jag svårt att tänka på det här sättet. Det är alltför mycket som inte stämmer för tillfället.
Livet rullar inte på som jag skulle vilja att det gjorde. Min vardag flyter inte på som jag hade önskat att den skulle kunna, utan att jag var tvungen att peta i den var eviga dag. Det måste jag för att hålla mig "själv flytande". Har väl annat att göra än att "ringa in" vikarier som inte sitter hemma och väntar på att jag ska ringa. Behöver gå till tandläkaren, till frissan, till nagelbyggaren osv, men jag törs inte beställa tid som jag sedan får avboka på grund av personalens sjukdomar.
I kväll tycker jag mycket illa om den barnmorskan som ställde till det för mig för snart 56 år sedan. I tre minuter hann jag vara som vilken baby som helst, men så gled jag ur hennes händer och ner i golvet. Till mina föräldrar sades inget, men efter sju månader märkte de att jag inte utvecklades som en baby ska göra. Vad den professorn sa i Lund kan vara oskrivit, för han hade fel eller mötte fel sorts personer.
När jag låg i Lund 1975 bad jag att få läsa min journal och där står det att jag blivit tappad i golvet av XX, något som man inte hade berättat för mina föräldrar. Den kunskapen fick de genom mig som då var 25 år.
Många säger till mig: "Var glad att du har ditt huvud". Visst det är alltid en tröst men inte fullt ut. Och vem vet, det vore kanske bättre att vara totalt omedveten om sin omgivning än som det är idag? Så tänker jag i mina mörka stunder medan om jag har mina ljusa dagar tycker jag att livet är ganska hyggligt ändå. Det måste vara mänskligt att tänka så lite då och då.
Barnmorskan kunde väl ha sett till att jag haft två fungerade armar och att mitt tal inte hade drabbats. Men nä, Om jag hade kunnat talat hade jag fört min egen talan i alla situationer. Det skulle vara underbart. - Nu är jag hänvisad att mina assistenter tolkar vad jag säger om någon ringer och hur trevligt är det att ha en människa inblandad i ett privat samtal med en äldre släktning. OK, jag försöker ju ha en assistent till sådan social kontakt, någon som jag kan lita på. Men ändå...
Om jag hade haft två fungerade armar, så kunde jag göra förflyttningar på egen hand via en glidbräda. Jag drömmer om att gå på toaletten själv. Vilken lycka! Hur roligt är att en annan människa har inblick i den mest intimma situationen.
Att kunna stiga upp och lägga sig är en annan sak som jag skulle vilja här i livet. När jag vaknar klockan tre till fem på nätterna då är jag ensam med mina katter och så radion, som jag kan nå. Det där att bara ligga på en sida är tufft många gånger:
Vill absolut inte att mina läsare ska ha medlidande eller tycka synd om mig. Jo, kanske lite...."S". Det här inlägget var mest att få ut allt som kändes så tungt och gjorde så ont idag.
Andreas, jag är inte alltid så stark och fantastiskt som du tycks tro! Slå gärna en signal om din mobil fungerar. Din röst gör mig glad. Glad behöver jag vara i morgon för jag har bredvidgång ca fyra timmar i morgon.
Men som sagt:" It could be worse, it could be better" Så....
Ewacarin Holmqvist