Så här i december när dagen är kortare och då det är blåsigt och regnigt eller snön faller utanför våra fönster, vad passar bättre att seen rulle och drömma sig bort en stund. Mitt filmtips nummer tio är en film komedi från 1990. För regin står Garry Marshall.  Jag talar om "Pretty Woman". De två huvudrollerna ser vi Julia Roberts och Richard Geer. Komedin är 115 minuter lång och den kostar i den importversionen kostar den här underbara rullen 149:- hos discshop. Filmen belönades med 1 Oscar.
 
Handlingen:
"Edward är en framgångsrik affärsman på visit i Los Angeles. När han en kväll tröttnar på sitt ytliga umgänge och ger sig ut på LA:s gator, kör han vilse. I ett försök att fråga om vägen möter han Vivian, en tjej från gatan. Hon visar sig vara raka motsatsen till hans tillrättalagda, korrekta person, och eftersom hon dessutom är både vacker och intelligent erbjuder Edward henne rollen som hans sällskapsdam. För Vivian öppnar sig en helt ny värld där vett och etikett, tillsammans med vackra kläder tillhör vardagen. Och för Edward öppnar sig en helt annan - kärlekens. "Pretty Woman" är en modern askungesaga som rymmer både skratt och romantik" (discshop)
 
 
/Ec

 
 
Filmtips,
 
Bild min egen 2016
 
 
Så är det plötsigt andra advent och jag har lyckats att adventspynta i min lägenhet, bakat min mjuka pepparkaka. Den där med gräddfil och lingon som är så god. I år gjorde jag tre stycken medan jag var igång. Jag vet hur den försvinner. Det är sällan jag bakar numera men just till jul är det tradition att göra det. I veckan som kommer tänker jag ägna mig åt att göra "mormors nötkaka". Den som är så starkt förknippad med mina ungdomsjulaftnar.Mormor hade sänt med en namndagskaka med mina föräldrar, då vi hälsade på henne och morfar veckan före jul. Kakan stod på min frukostbricka på julafton, medan vi hörde Nicke Lilltroll på radion. Barn av idag vet nog inte vem det trollet är - om det inte finns på youtube - Min lillebror blev så avundsjuk på att jag hade en kaka, men snäll som jag var, så fick hela familjen en bit. Det var ju julafton!
 
På min frukostbricka fanns också ett häfte frimärken. Redan då var jag glad för att skriva och då i synnerhet brev. Då hade vi en ordentlig postgång som fungerade. Jag har hört att posten själv säger att ett A-brev tar 1 -3 dagar att leverera. Är det klokt? På den goda tiden, då jag var ung, kom ett brev fram över natten. Alla sänder inte mail eller sms. Det är så mycket roligare att få ett  handskrivit brev som man kan gå tillbaks till, men tiderna förändras och vi måste ju hänga med så gott vi kan.  
 
I december kommer så många minnen fram från förr. I en text som jag skrev för ett antal år sedan, kan man läsa:
 
"När vi besökte dem första gången under december var det alltid lika spännande. Då hade mina morföräldrar gjort adventsfint i fönstren. Även en kopia av byns kyrka stod på plats i vardagsrummet. När vi kom in i köket fick man känna doften av hembakade pepparkakor och lite julfrukt för första gången det året. Om mormor hade hunnit hade hon bakat mandelmusslor som hon serverade till kaffet med sylt och grädde. Vi barnbarn blev lyriska när vi smakade den första musslan och den allra första pepparkakan.
 

Men även om mormor fyllde år, fick vi barnbarn inte glömma hennes regel som var: Man äter vetekransen eller bullarna innan de mjuka kakorna, småkakorna eller tårtan. Och vi lydde. Vi hade stor respekt för mormor trots att vi avgudade henne. Hon hade ett hjärta av guld och hon var nästan alltid rättvis mot oss barnbarn. Kanske hade jag någon liten fördel. Det berodde inte alls på att jag var handikappad utan kanske att vår personkemi stämde bättre överens än med de andra barnbarnen." (ur min text hos mormor)

 
/Ec
 
Jul, minnesspår,
 
 
Så sitter jag här vid min datorhörna efter ett långt oplanerat uppehåll. Först hade jag en del att göra med min arbetsledarroll, sedan kände jag att något var på tok i min kropp - Det hjälpte inte bara med att stressa ner eller vila - utan min bukhinna blev infekterad och hela min mage svullnade upp  Jag hade samma symptom som för två år sedan, så jag kontaktade min vårdcentral, där jag fick en remiss i handen till akuten här i min stad. Det blev inläggning på stört. Olika undersökningar och tusen nålstick. Titthål för att lägga in ett drän, samtidigt som jag fick antibiotika intravenöst. I onsdags kom jag hem med en ask hemska tabletter vilka jag får alla tänkbara biverkningar av. Så just nu kunde livet varit roligare, men det är skönt att vara hemma och gå och lulla hur man vill. En sak är jag glad för att jag kom i tid den här gången och slapp stora operationer. Julen är nog räddad! Kan ni tänka er att det är bara en vecka till första advent.
 
Tiden går så fort numera. I veckan som kommer ska jag pyssla här hemma. Låt mig citera lite ur en text som jag skrev för cirka tio år sedan, där jag beskriver adventsgöromålen i det svenska folkhemmet:
 
"Så var det dags på nytt! Veckan före första advent tycks Sveriges kvinnor få en sorts städnoja, som vi har sett våra mormödrar och mödrar drabbas av vid den här tiden på året. Detta till trots att de flesta kvinnor arbetar hel- eller deltid idag. Det är ett lustigt fenomen! Det fejas och putsas i varje vrå i folkhemmet. Det hängs upp gardiner som vi knappast hittar, för de blev uppslängda i någon garderob i januari. Vi hänger upp adventsstjärnor eller sätter elektriska adventsstakar i våra fönster på samma sätt som vi såg våra mödrar göra när vi var barn. Det är mycket noga att just den ljusstaken står där den alltid brukar. Julen är en högtid som har tusen traditioner från barndomen. Traditioner som vi tar med oss när vi flyttar hemifrån och får ett eget hem. Dessa blandas gärna upp med nya, som blir till våra barns seder från barndomen.
 
Under den här veckan har vi hastat iväg för att köpa vita, röda eller gröna stearinljus och mossa till adventsljusstaken, vilken ska tändas för första gången på söndag. Sedan ska den stå på frukostbordet varje söndag fram till jul. Ett ljus ytterligare ska tändas söndag efter söndag. Jag minns när jag var barn, hur min bror och jag blev alltmer nyfikna ju längre tiden gick på julklapparna som våra föräldrar hade gömt i något skåp eller lagt under granen. Det var sällan vi barn tjuvkikade i paketen. Men visst klämde vi på klapparna och gissade vad det kunde vara utifrån formen och storleken. Jag som hade ett svårt funktionshinder, uppmanade min lillebror att via en köksstol klättra upp och hämta ner klapparna ur skåpet, så jag också hade möjlighet att klämma.
 
Själv tycker jag att adventstiden är behaglig trots att de flesta av oss har tusen järn i elden. Det är julkonserter, luciakaffe, julbord, julmarknader här och där och julfester på dagis eller skolor. Ändå blir jag lugn inombords paradoxalt nog. Det är som om alla ljus skapar en harmoni. I varje stuga och slott luktar det så gott av glögg, pepparkakor och apelsiner med nejlikor. I varje hem är det julstök och alla får hjälpa till. För min del blir jag mycket nostalgisk när jag ser det första ljuset tändas eller då jag hör julvisan Låt mig få tända ett ljus eller Jul, strålande jul. Då kommer det gärna en tår från ögonvrån".(Ur min text "Det lackar mot jul")

 

Men ännu är det söndagskväll och jag ska sitta med benen i kors och se Rolf Lassgård i Hörnan i tv4 och jag skulle önska att han satt bredvid mig. Vad jag och han skulle prata om? Ja, säg det...Därefter är det en Beckfilm som jag funderar att se. Så det blir en stillsam kväll!...

 

/Ec

 

Helger, avkoppling,, Hälsa,
 
 Äntligen några lugna timmar som jag kan ägna mig åt att skriva några korta rader här på min sida. Jag vet inte var tiden blir av. Den bara rusar iväg. Oktober månad har varit lite "too much", då det gäller allt med min personal. Någon har varit sjuk, en assistent som arbetar heltid har semester. Det innebär många samtal eller sms om inhopp och jag får pussla ihop schemat för dagen så gott det går. Nästa dag är kanske likadan för det är alltid något som händer. På fredag kommer min heltidsanställda assistent tillbaka från semestern. Gissa om det ska bli skönt! Det är dessutom en assistent som arbetat hos mig under 16 år. Tala om kontinutet! Det tänkte jag på när jag såg "Sveriges bästa hemtjänst" som Svt sänder på måndagskvällarna. Så bra jag har det om jag jämför med dessa äldre och sjuka som bara vill ha sällskap i sina stugor. Jag lever det liv jag behagar, äter den mat jag är sugen på och min assistent kan laga den åt mig. Även om jag också har mina mörka dagar, så har jag mycket att vara glad över.
 
Det är en fin höstdag hos mig. Ni vet en sådan där dag då krispigheten finns i luften och en underbar färgskala finns på träd och buskar och det är alldeles vindstilla. När min första assistent för dagen berättade att det nog skulle bli en fin dag, så beslöt jag mig hastigt att göra mig iordning snabbt, för att sedan gå ner i city där jag tänkte handla några saker.
 
Jag njöt verkligen av den promenaden till city. Som alla kvinnor önskar jag ha en del pengar i plånboken, för att vara riktigt säker på att jag kan köpa det jag kanske ser. Väl vid automaten fanns inte mitt bankkort i plånboken. Det brukar ju alltid ligga på en speciell plats men nu fanns det bara inte i hela plånboken. Fråga mig om jag blev nervös! I går hade jag inte kortet. Jag hade med mig en assistent som även hon har jobbat länge hos mig, så hon lånade mig pengar.Hela shoppingrundan var ju förstörd, för i mitt huvud fanns bara "mitt kort". Men jag fick tag på de sakerna och sedan gick jag hem.
 
Väl här hemma vände jag upp och ner på allt utan att finna mitt kort. Jag har en rutin när jag har varit ute och handlat. Då lägger jag alla kvitto vid datorn. Dessa ska skrivas in i min budget senare. Har jag tagit ut pengar, så har jag en lapp i  plånboken där mitt saldo står och där jag drar av vad jag har tagit ut. På så sätt vet jag exakt vad jag har på kontot. Har jag bara tagit mitt bankkort och tagit ut pengar, så ska jag lägga tillbaka det i min plånbok när uttaget är gjort. Det senare hade inte blivit gjort då jag tog ut senast. Någon assistent hade stoppat det på sig när vi gick ut och sedan glömt att lägga det på sin plats.
 
Jag ringde till den assistenten som jobbade senast då jag tog ut pengar och visst hade hon mitt kort hemma i sin jacka - Tack och lov -  Jag är också väldigt glad över att hon är hemma och inte skulle resa bort en vecka eller så!
 
/Ec  
Egna tankar, Höst,
 
 
 
Bilder: Google
 
Nobelpriset i litteratur år 2016 gick till den amerikanska musikern och låtskrivaren Bob Dylan. Det känns underligt att någon som följt med mig under hela mitt liv får det här priset. Dylan är inte författare. Han skriver bra texter eller gjorde då han var mer än en protestsångare än nu idag. Jag menar var är Svenska Akademin på väg? Det känns konstigt men allting förändras och kanske är jag lite gammalmodig att förstå förändringarnas vingslag.
 
Svenska Akademins motivering:
"Han har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen.– Dylan skriver en örats poesi. Den ska framföras och lyssnas på men om man går tillbaka till de gamla grekerna så var det också en poesi som skulle framföras. Men vi läser dem idag. Samma sak är det med Bob Dylan, hans texter kan och ska också läsas". (Källa Aftonbladet)
 
Vem är egentligen Bob Dylan?
"Bob Dylan, född Robert Allen Zimmerman den 24 maj 1941 i Duluth i Minnesota, är en amerikansk låtskrivare, författare, regissör, poet, gitarrist, keyboardist samt munspelare, vid senare tid programledare i radio. Dylan har varit en frontfigur inom populärmusik i närmare femtio år, ofta beskriven som en levande legend inomrockmusiken.
Många av Dylans mest prisade låtar kommer från 1960-talet, då han kom att bli en förgrundsfigur i USA och han ansågs av många skildra en hel generation. Några av hans sånger, såsom "Blowin' in the Wind" och "The Times They Are a-Changin'", blev ledmotiv till den amerikanska antikrigs- och medborgarrättsrörelsen. Många av Dylans tidiga texter behandlade politiska frågor, samhällskritik, filosofi och litterära influenser, och trotsade dåvarande konventioner inom popmusiken och vände sig mycket till motkulturen. Medan han utvecklade och personifierade musikstilar, har han visat tillgivenhet till många traditioner inom amerikansk sång, från folkmusik och country/blues till gospel, rock'n'roll ochrockabilly, till engelsk, skotsk och irländsk folkmusik, även jazz och swing.

Under 2010-talet har Dylan fortsatt med årliga turnéer, främst i Europa och USA, men även andra delar av världen. 2012 lanserades studioalbumet Tempest vars texter var mörkare än på de album han släppte under 2000-talet. Samma år mottog han Frihetsmedaljen av president Barack Obama. Ett flertal album med tidigare svårtillgängliga Dylan-inspelningar har också lanserats. The Bootleg Series Vol. 10 innehåller inspelningar från den kontroversiella perioden då Dylan släppte Self Portrait, och The Bootleg Series Vol. 11 gjorde slutligen alla kända "Basement"-inspelningar Dylan gjorde 1967 tillsammans med The Band tillgängliga för den breda publiken.

I februari 2015 släppte han albumet Shadows in the Night. Albumet innehåller kompositioner från 1923-1963 med det gemensamt att alla vid något tillfälle spelats in av Frank Sinatra. Dylan sade att han länge velat spela in ett sådant album, och "gräva upp dessa låtar från graven och låta dagsljuset skina på dem igen". 2016 lanserades ytterligare ett album på samma tema, Fallen Angels". (Källa Wikipedia)

Var håller Dylan hus? Fortfarande har han inte kommenterat. Undrar om han kommer till Stockholm i december. Om inte, så tycker jag att det är för sorgligt rent ut sagt. Någon annan "riktig" författare kunde få priset - någon som hade uppskattat det. Det är också intressant om Dylan nu kommer, hurdant tal kommer det att bli. Den som lever får se.

 

/Ec

 
Min musik, Om Sverige, PORTRÄTT,
 
 
Mitt 13:e boktips för i år blir "Glöm mig" av Alex Schulman. Boken är utgiven av Bonniers förlag. Den finns i  diskarna i bokhandeln och på nätet sedan början av oktober. "Glöm mig" omfattar 254 sidor och går under rubriken samtida skönlitteratur. Hos bokus kostar en inbunden variant 169 :-
 
Lite om boken:
"Det är sommar. Alex Schulman befinner sig på sin mammas lantställe för att övertala henne att skriva in sig på en avvänjningsklinik. Det räcker nu. Han vill ha sin mamma tillbaka. Den glada mamman han minns från barndomen. Var var det egentligen som det gick fel mellan dem?
 
Genom Alex djuplodande och smärtsamma tillbakablickar till barndomen får läsaren följa det krackelerande förhållandet mellan mor och son, och, när sprickan dem emellan verkar vara som störst, följa det vuxna barnets desperata strävan efter att reparera relationen.
 
 

 

 
boktips,
 
 
 
 
ikväll startar Svt sända en ny svensk samhällsserie om hemtjänst i vårt land. Jag minns så väl det år jag var tvungen att ha hemtjänst under dagtid. Det var sannerligen ingen munter period i mitt liv. Personalen stod med tidsur och kollade mig hur länge jag åt. Blev jag nödig, så fick jag göra mitt behov i byxorna. Värst var att under ett år kom 94 olika personer och skulle hjälpa mig att dra ner mina byxor. Det slutade med att min mage pajade och det är grunden till att jag har så hopplös mage som jag har idag. Många gånger tänker jag på de äldre personer som är beroende av hemtjänst. De har ingen flexibilitet utan måste rätta sig in i ledet. Stackars gummor och gubbar! Var det så här ni hade tänkt er att ha det på ålderns höst, då ni byggde upp vårt välfärdssamhälle? Jag tror inte det. 
 
"I Sveriges bästa hemtjänst" speglar man en helt annan sida av hjälpen. Där omtanke och att lyssna samt att ta sig tid står i första rummet.
 
Något om serien enligt programmets hemsida:
"Sveriges bästa hemtjänst handlar om hemtjänstens vardag – bortom rubrikerna. I serien möter vi Henning som känner sig ensam och nedstämd och Lennart som kämpar för att sluta röka, för att inte förlora sina fötter. Vi möter också Sivert som vill spela på en kyrkorgel åtminstone en gång till innan fingrarna blir för gamla och Britt som inte vill något annat än att få leva så hon kan se sitt barnbarn växa upp."(Källa Svt hemsida)
 
Slå er ner i tevesoffan kl 20.00 och kolla hur en hemtjänst kan vara när den är som bäst. I alla fall ska jag göra det!
 
/Ec 
 
Hälsa, Om Sverige,
 
"Kanelbullens dag infaller den 4 oktober Den är en i Sverige årlig temadag, instiftad 1999 av Kaeth Gardestedt. Hon var vid tidpunkten projektansvarig för Hembakningsrådet, historiskt en sammanslutning av jästtillverkare, mjöltillverkare, sockertillverkare och margarintillverkare som numera drivs av Dansukker. Syftet med dagen är att uppmärksamma bulltraditionen som finns i Sverige, med speciellt fokus på kanelbullen, samt att öka konsumtionen av jäst, mjöl, socker och margarin. Dagen uppmärksammas genom reklamskyltar i butiker och på serveringar. Kanelbullens dag förekommer även bland svenskar i Nya Zeeland och på många orter inom Svenska kyrkan i utlandet
 
Att Kanelbullens dag infaller just 4 oktober beror på att Kaeth Gardestedt och Hembakningsrådet enligt egen uppgift inte ville att dagen skulle konkurrera med andra mattraditioner såsom semlor, kräftor eller surströmming. År 1999, när Kanelbullens dag lanserades, var 4 oktober dessutom internationella barndagen, och "en tanke med kanelbullens dag var att det skulle vara en omtankens dag".(källa Wikipedia)
 
 "Det stora uppsvinget för Kanelbullens dag kom, enligt Björn Hellman (vd för Sveriges Bagare & Konditorer), först 2004 då en organisationen genomförde ett stort antal aktiviteter för att uppmärksamma dagen.
 
Men varför blev det just 4 oktober av alla de 365 dagar som fanns att välja på?

Eftersom det inte finns något forskat kring kanelbullens dag (vad jag vet) är det bästa sättet såklart att vända sig till primärkällan – Kaeth Gardestedt. Hon förklarar valet av datum så här:

Därför föreslog jag den 4 oktober – Hembakningsrådet hade startat på hösten. Dagen skulle inte kollidera med surströmming, kräftor, äppelfestivaler och annat som finns på hösten. 1999 var den 4 oktober Internationella barndagen. Det tyckte jag var en lämplig dag eftersom min tanke med Kanelbullens Dag var att det skulle vara en omtankens dag". (källa högtider och traditioner)

 

/Ec

 
Om Sverige, typiskt svenskt,
  
För många är det stört omöjligt att komma igång utan en kopp kaffe på morgonen. Vi som älskar den här drycken behöver inte längre ha dåligt samvete. Kaffe har nämligen även goda sidor när det gäller hälsan. Här listar jag fem anledningar för att du ska dricka kaffe varje dag:
 
1. Bränner fett och boostar träningen
Kaffe höjer din kroppstemperatur vilket också kan öka din förbränning och kaloriförbrukning. Om du är sugen på att gå ner i vikt lyfts kaffe därför fram som en positiv produkt. Vi vet att kaffedrickare i genomsnitt väger mindre än de som inte dricker kaffe, Enligt andra studier kan en kopp även öka din prestation under ett träningspass - både när det gäller styrketräning och uthållighetsträning.
 
2. Kan minska risken för demens och Parkinsons
Kaffets positiva egenskaper har i flertalet studier kopplats samman sjukdomar som Parkinsons och Alzheimers. Enligt professorn Mia Kivipelto kan kaffedrickande i måttlig mängd minska risken för demens med hela 50 procent. Effekten kan bero på koffeinet och/eller att kaffe är en stark antioxidant och även innehåller mycket magnesium.
 
3. Skyddar blodet, hjärtat och hjärnan
För ett antal år sedan pekades kaffe ut som en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom eftersom det ger ett tillfälligt förhöjt blodtryck. I dag ser man inga sådana samband. Studier har i stället visat att en måttlig mängd kaffe i stället minskar risken! 3-4 koppar per dag brukar anses vara lagom. Koffeinet skärper dessutom din hjärna och kan motverka försämrat minne.
 
4. Höjer humöret och motverkar depression
Att kaffe är humörboostande vet de flesta som kaffedrickare. För några år sedan genomfördes en stor studie bland 51 000 amerikanska kvinnor. Resultatet visade att risken för att drabbas av en depression minskade med 20 procent bland de som drack omkring fyra koppar per dag.
 
5. Positivt för trögar magar
Lider du av förstoppning eller trög mage är kaffe en perfekt huskur. Kaffe uppges ha en positiv effekt på matsmältningen och har som bekant vattenutdrivande egenskaper. Det gäller förstås att vara försiktig, vissa magar är mer känsliga för koffein än andra.
  

 

 

 
 
Hälsa, Passion,
 
 
Här kommer del fem och slutet av min novell. Om det är ett slut har jag funderat mycket på. Inne i mig finns det en tanke på en fortsättning, men än så länge är fortsättningen bara något i mitt huvud alltså inte nedskrivit på papper och det finns olika möjligheter på en fortsättning. När min vardag blir lugnare, kan jag ägna mig åt vad jag helst av allt vill göra - mitt skrivande - Tills dess får ni nöja er med det slutet som finns att tillgå:
 
 

Skönt att komma in i värmen. Det glimrar av kristall från taklamporna. Det passar bra mot allt rött som finns i möblerna. Soffgruppernas stomme är av mörkt konstläder. Alexandra går mot receptionen, där en portier tar hand om ytterkläderna. Därefter går hon till damrummet för att byta stövlarna mot skor och inte minst för att spegla sig en sista gång och sätta på ett skimrande läppglans. Hon lämnar sin skopåse till portiern.

Vår journalist går sakta och söker med blicken. Hon rycker till när hon plötsligt känner en varm hand på sin axel.  En röst säger: Hi there. Alexandra känner så väl igen den där rösten trots alla dessa år. Mr Mc Scott böjer sig ner och nuddar hennes nacke med sina läppar som han brukade göra. Han står där, klädd i en mörkblå kostym och vit skjorta. Alexandra känner väl igen hans ljuvliga doft som sprider sig omkring dem. Deras blickar möter varandras och de kommunicerar några få sekunder med ögonen. Han har samma varma glans i dem som senast de sågs. Har det verkligen gått flera år? Kanske har han fått en liten rundare form än vad han hade då de träffades i USA på 1980-talet. Vad de säger där i foajén försvinner lika hastigt. Just nu behövs inga ord. Just nu är det bara de två här och nu. Allt annat är oväsentligt. De håller om varandra länge. Till slut går de sakta in i baren. De ber om drinklistan och hon tar en snowball, medan Robert som vanligt väljer en trea whiskey plus ett glas vatten. Efter en halvtimme reser de sig och går in i matsalen.

De beställer in en trerätters middag. Under de närmaste timmarna får de veta vad som hänt på respektive håll. När Alexandra berättar för Robert att hon snart ska åka över frågar han henne om hon kan stanna lite längre. Vår karriärskvinna ska tänka på saken. Det blir mycket beröringar av händer och de fortsätter att tala med ögonen.

Robert följer sin dam hem efter middagen. Han är ju amerikan ut i fingerspetsarna. De går sakta tätt intill varandra över Centralbron. Av regnet som faller märker de ingenting. När de är framme vid Alexandras port får hon en avskedskyss. Such a kiss.  Hon blir knäsvag. Robert har inte förlorat konsten att kyssas. See you soon and say hi to Anna, viskar Mr Mc Scott i hennes öra. Han går tillbaka till hotellet.

Dags för en ny arbetsvecka. När vår VD gör entré på tidningen, hör medarbetarna henne nynna på en låt från 1980-talet och vid deras möte letar Alexandra förgäves efter sin kalender.

Medarbetarna känner inte igen henne. Det gör inte Alexandra heller. Roberts beröringar och doft finns ännu kvar inom henne, liksom hans ord och tonfall. Such a weekend I have had, tänker hon och småler för sig själv.

Det är helt underbart att fått upptäcka: Deras innerliga gemenskap fanns kvar efter åren som gått. 

 

 © 2014 Ewacarin Holmqvist

mitt skrivande,
 
 
 Mitt filmtips nummer nio är "Mig äger ingen" som är fritt baserad på Åsa Lindeborgs roman från år 2007 med samma titel. Igår sände tv 4 den här rullen. Min vän sade efteråt att jag varken somnade eller gick ifrån filmen, då var den bra. Visst var den det, även om publiken kastas in i en familj, där det mesta är kaos.För regin stod Kjell-Åke Andersson och för filmens manus stod Pia  Gradvall. Speltiden är 104 minuter. Filmen håller sin publik i ett hårt grepp. Man kastas mellan förtvivlan, rädsla och en gnutta humor. Det är ett drama av stora mått.
I huvudrollerna finns Mikael Persbrandt och Sandra Andreis. De gör en mäktig prestation!
 
Handlingen:
""Mig äger ingen" är en gripande men samtidigt varm och humoristisk berättelse om 5-åriga Lisas villkorslösa kärlek till sin alkoholiserade pappa. Det är också en skildring av Sverige på 70-talet och arbetarklassens bleknande ideal. Mamman lämnar familjen och Lisa kämpar för att behålla bilden av hjältepappan. Till slut ställs Lisa inför ett livsavgörande val."(Källa discshop)
 
Några omdömen: 
"Persbrandt gör en av sitt livs bästa roller"
"Det känns nästan högtidligt att se Persbrandt ta sig an sin karaktär"
 
Sällan har Persbrandt fångat mig som han gjorde i den här filmen. Han gav publiken allt i den här rollen. Ömsom hatade jag honom och ömsom motsatsen. I"Mig äger ingen" och  "Himlens Hjärta" visar Mikael Persbrandt att han är en av våra största skådespelare.
 
Självklart kommer den här filmen att finnas i mitt filmbibliotek inom kort tid.
 
 
 
/Ec
Filmtips,
 
 
Här kommer del fyra av min novell. Hösten känns så avlägsen men år 2014 var den härliga årstiden här. Nu tror jag inte att ni är så intresserade av vilken årstid det är i novellen. Jag tror ni vill veta hur det ska gå för min VD och hennes hjärtas man. Varsågoda:
 

Vår kvinna tänker: Kunde inte Anna ha ringt mig och sagt att det låg ett meddelade på diskbänken? Var det så dj… svårt att skicka ett sms innan hon gav sig iväg? Då hade Alexandra kunnat förbereda sig lite – Beställt tid hos frissan, sett om hon hade hittat en ny klänning och skor, kanske en ny doft. Så här som hon nu ser ut, vill hon inte att Robert ska se henne. En aning överviktig, med kluvna toppar och mörka ringar under ögonen. Det var till Annas 18 års dag som Robert som hastigast kom hit senast. Alltså sex år sedan. Tänk, vad tiden går! Vi blir äldre och äldre för varje gång vi ses tänker hon, där hon står med vattenglaset i handen och tittar på hans handstil som hon så väl känner igen.

 Vår helgensamma kvinna har inte sovit mycket i natt. När hon vaknar, tror hon att hon har drömt. Det är så overkligt att Robert befinner sig i Stockholm och att de ska ses i kväll. Alexandra går ut i köket och kollar om meddelandet ligger kvar på diskbänken. Det gör det! Mc Scott tar upp lappen och läser hans ord på nytt. Därefter börjar hon plötsligt nynna på Forever Young. Därute faller ett tyst höstregn, men i hennes hjärta porlar det av lycka som ett mousserande svalt gott vin. Så öppnar vår VD kylskåpsdörren och får se det halvätna innehållet från presentkorgen. Hon är inte alls sugen på resten och i kväll blir det inte uppätet, så varför ska korgen stå kvar och ta plats? Alexandra tar ut hela korgen och kastar den i avfallspåsen. Tänk, om Robert följer med henne hem efter middagen. Usch vad jag fantiserar. Sedan hon sett meddelandet på diskbänken är det mannen hon övergav en gång, som allting kretsar kring för tillfället. Om Alexandra ska vara ärlig har hon aldrig kunnat glömma honom.

 Hur relationen till Lars kommer att bli i fortsättningen är av mindre betydelse just nu. Den 45åriga kvinnan säger inom sig: I värsta fall skriver jag ett brev på planet till Chicago, där jag förklarar mina känslor och säger att vi bryter vårt förhållande. Att inte ta det öga mot öga må vara fegt, men jag formulerar mig bättre i skrift och jag har gott om tid på planet.

 Därefter går Mc Scott med bestämda steg till sovrummet, där hon öppnar den garderob i vilken hon har sina mellanklänningar. Det vill säga inte de som man bär på jobbet eller på en gala. Upptäcker snabbt att hon har ingenting, absolut ingenting som passar längre. Typiskt! Hon har i alla fall skor och den där väskan som hon tycker så mycket om. Alexandra förflyttar sig snabbt till köket.

 Hon tar kaffekannan och häller vatten i den. Vår VD är inte någon frukostmänniska, men hon måste ha en mugg gott kaffe, medan hon grubblar på hur hon ska göra med klänningen i kväll. I förra veckan såg hon just en sådan klänning på Sveavägen, där hon brukar slinka in emellanåt. I skyltfönstret låg det en ljusbrun kort klänning. Den var ljusbrun i botten och med ett skotskrutigt mönster. Priset var lite för kraftigt, men vad gör det nu? Undrar om den finns kvar och om den var i hennes storlek. Den boutiquen tar bara in en i varje storlek. Klänningen skulle passa till hennes korta jacka. Den morgontrötta kvinnan reser sig för att hämta sin privata mobil. Hon öppnar den och slår numret till boutiquen. Efter några minuter har Alexandra lagt undan den.

 Hon ringer ytterligare två viktiga samtal: Ett till en väninna som är frissa och ett till hennes bästis i lågstadiet som numera är nagelbyggare. Båda två kan hjälpa vår journalist den här lördagen. Hur ska hon hinna hämta klänningen? Alexandra får ringa till boutiquen på nytt och säga att hon skickar en taxi att hämta den. Chaufförren får även betala den. Annars får vår VD komma in på måndag och göra klart det hela då. Hon är en välkänd kund och hon köper också dräkter till jobbet där. Expediterna brukar vara vänliga och låta henne göra så, eftersom de vet att de alltid får pengarna.

 Efter någon timme ringer det på dörrklockan. En av väninnorna går och öppnar, eftersom Alexandra är upptagen med att få sina naglar vidgjorda. Där står en taxichaufför med ett paket. Väninnan tar emot paketet, ger honom dricks och stänger dörren.  Nu anar de båda väninnorna att något speciellt är på gång, men de tre har en tyst överenskommelse att aldrig fråga något.  Nu kan de inte låta bli att höja ögonbrynen och tänka att det är något helt annat Alexandra ska ut på i kväll än på jobbets vägnar. Deras väninna är ovanligt tyst och ytterst noga med hur hon ska se ut.

 Klockan är snart 17.30 Alexandra Mc Scott står i hallen och betraktar sig själv i spegeln innan hon öppnar garderoben med ytterkläderna. Hon snurrar flera varv för att se hur klänningen sitter på henne och om skorna passar i färg. Hennes svaghet är att allt ska matcha så in i hel...  Är skorna en aning för rödbruna till klänningen? Hon är i alla fall nöjd med höjden på klackarna. Nu kommer hon upp till Roberts längd. Hon tar sin ärvda skopåse som mamma hade och stoppar ner dem i, för inte kan hon gå i högklackat över Centralbron när det regnar och är kyligt. Då är det bättre med de vita bootsen. Plötsligt tänker hon: Som min väninna har gjort med håret” Det är alldeles för lockigt och stelt av spray. Nu är klockan mycket, så hon hinner inte ändra något – Och när hade jag snedlugg senast. Vår kvinna tar på sig den röda kappan och slänger den vita sjalen med guldstänk runt halsen. Hon känner tusen fjärilar i magen. Snart ska hon träffa Robert. Hon springer nedför trapporna. Nu är hon i alla fall på väg. Med raska steg går hon över bron. Ännu regnar det och det är kyligt. Hon har på sig hörlurarna för att skingra tankarna på den här förväntansfulla kvällen. Nu har hon Thomas Ledins låt – En del av mitt hjärta – Plötsligt kommer vår VD på sig själv att hon nynnar med i refrängen. Den sätter ord på allt vad hon känner just nu.

 

© 2014 Ewacarin Holmqvist
 
 
mitt skrivande,
 
 
Trots att det är måndag tänkte jag ge er fortsättningen av min novell - så varsågoda än en gång:

 

Alexandra reser sig från soffan, bär ut korgen i köket och ställer in den i kylen. Går tillbaka in i vardagsrummet och torkar soffbordet. Hon sätter därefter ut sin gerbera över natten på balkongen, där det är svalt. Återvänder till köket medan olika tankar surrar i huvudet. Den här gången rör det sig om Robert och hennes tid i USA.

 Vår VD går runt i lägenheten. Hon känner sig plötsligt rastlös och alldeles ensam. Alexandra tar sin I-phone ännu en gång. Nu scrollar hon till I just call to say I love you. Hon nynnar där hon går och tänker: Hur dum var jag som flyttade hem bara för att jag blev gravid? Jag var inte klok. Varför lät jag mig övertalas av mamma och pappa? Visst var Anna deras enda barnbarn och visst hade eller har Sverige bättre förmåner, då man ska ha barn än vad USA hade eller har. Men ändå! Hon övergav den man som hon älskade eller kanske alltid har älskat sedan slutet på 1980-talet. Mc Scott gjorde det här för en större trygghet i Sverige. En trygghet som skulle leda till en gränslös saknad efter närhet och ömhet. Det trodde hon att hon skulle finna i Lars. Om Alexandra ska vara ärlig så fanns det ömhet i början, men förälskelsen övergick aldrig i kärlek. Eller var det så här: Lars var bra att ha, då hon behövde en man vid sin sida? När hon tänker efter, var det nog så. Gud, så hon ångrar att hon flyttade hem! Hon skulle ha lyssnat på sitt hjärta. I USA har det alltid funnits större möjligheter om man vill jobba för att uppnå målet. Deras syn på saker och ting är helt annorlunda än den vi har här i Sverige.

 Vinet har gjort Alexandra märkbart nostalgisk. Låten Alexandra hör i öronen just nu får henne att drömma sig bort till den där kvällen år 1988, då hon och Robert hade ätit en enormt god middag på restaurangen som ligger vid Lake Winnebago, där Robert beställt ett fönsterbord. De såg solnedgången gå ner i vattnet. Det var mäktigt minst sagt. Efter middagen spelade orkestern upp till dans. Det var just den här låten de startade med. Robert bjöd upp henne för allra första gången och de dansade tätt intill varandra. Hon kan ännu minnas vilken doft han spred omkring sig. Han hade Van Gils strictly for men. Alexandra tänker; Åh, vad jag tyckte om den doften – Ska gå in på NK i morgon och bara lukta på flaskan. Undrar om han har samma doft på sig idag?

 Det har nästan hunnit bli strax före midnatt, då vår kvinna kommer ut i köket. Minnena sköljer över henne den här fredagskvällen som en mjuk och varm pläd. Plötsligt är det år 1990. Mycket snart ska hon bli mamma. Alexandra befinner sig i Appleton på ett av stadens allmänna sjukhus. Robert och hon hade inte råd med någon försäkring på den tiden. Annars skulle det varit tryggare på ett privat sjukhus, där man hade egen sjuksköterska som hjälpte henne med Anna under de första dagarna. Anna är född natten till en fredag. Such a night. Det är inte så underligt att deras dotter är en nattuggla, full av liv, med ekorrögon som är pigga och glada nästan jämt. Hon är impulsiv – lite för mycket ibland. Det här är hennes mammas åsikt. – Alexandra minns Roberts första ord när han fick se sin dotter för första gången: My babygirl has my mouth, my big and soft lips. Det var den dagen Alexandra fick push-presenten, en guldkedja med en guldberlock i form av en nyckel. På presenten fanns det ett kort fastklistrat, där Robert hade skrivit: ”Here is the key to my heart”. Den nyblivna mamman blev både häpen, glad och mycket rörd. Hon tog Roberts hand och drog honom intill sig. Alexandra viskade: It is too kind of you – I love you my sweetheart -. Hon nästan snyftar till då och då när hon tänker på det där och på hans läppar som hon känt så många gånger mot sina egna. Tala om att den mannen kunde kyssas! Undrar om han fortfarande är lika bra på det som då?

 Alexandra känner sig törstig av parmaskinkan hon har ätit i kväll, så hon tar ner ett glas ur köksskåpet och öppnar kranen. Plötsligt upptäcker hon ett urrivet blad från ett noteringsblock med ett handskrivet meddelande:

 ”Were here at six pm, but you were not at home. I’ve lost my cell. Can we have a drink at seven pm tomorrow night at Nobis Hotel Folkungagatan Sodermalm? – Just you and me – Then I`ve reserved a table at my hotel after. I´m going back to US next Friday”.

 

© 2014 Ewacarin Holmqvist

mitt skrivande,
 
 
Här kommer fortsättningen av "mitt skötebarn". Varsågoda:
 

Det är ingen dum idé med ett varmt bad när man känner sig frusen och trött tänker Alexandra. Efter en stund, när hon stängt alla telefoner, tappar hon upp ett bad med mycket skum. Badkulorna doftar underbart av apelsin och mandarin. Hon går in i sovrummet rullar ner persiennerna och tar fram sin korta kimono och ett par svarta tights. Därefter klär hon av sig. Gud vad det är skönt att få av detta och krypa i något ledigare tänker hon. En hastig blick i spegeln. Alltför mycket goda luncher/middagar ser hon, när hon tittar på sin kropp. Hon hämtar värmeljus som hon placerar här och där i badrummet. Alexandra går och hämtar sin korg i kylen. Vår helgensamma kvinna hämtar även ett vinglas, korkskruv, ost- och fruktkniv.  Dem ställer hon på en pall vid badkaret. Mc Scott stoppar i sladden till hörlurarna i sin I-phone som hon lägger på pallen bredvid korgen. Så kliver hon i. Nu är det fredagskväll för vår framgångsrika och populära VD. Nu är hon bara Alexandra. Väl nere i badet trycker hon på Spotify och sin favoritlista.

 Hon scrollar ner till låten hon älskar – Forever Young med Alphaville – Hon minns när den var populär. Så längesedan! Till den låten satt Robert Mc Scott och hon vid Lake Winnebago en kväll. De såg solnedgången gå ner i vattnet. Det var en helt underbar upplevelse. Just då fanns inte något annat. De satt där och bara var i nuet.

 Medan Alexandra smuttar på sitt vin funderar hon på hur livet hade sett ut om hon och Robert ännu hade varit tillsammans. Vilket kneg hade hon haft? Hur kunde hon flytta hem igen? Hon tar en skiva Parmaskinka. Är det för sent att förändra sin livssituation vid dryga 45 år? Anna kunde flytta in i faster Ellens lägenhet för hon är än så länge ensam och lägenheten har ett bra läge. Om Alexandra ska vara riktigt ärlig, så är hon för ickesvensk för att bo i det här landet. Hennes relation med Lars håller ändå på att krascha – De är för olika – Under helgen ska jag ringa Robert och prata en lång stund med honom, nu när ingen stör.

 Alexandra har inte märkt att vattnet blivit kallt och värmeljusen brunnit upp. Ute i hallen är det ganska så mörkt. Alltså är det nog dags att kliva upp och sätta sig till rätta i soffan och se en fredagsfilm.  Hon kan ju fortsätta mumsa på innehållet i korgen under filmen.

 Filmen såg inte Alexandra mycket av och plötsligt upptäcker hon att vinflaskan tagit slut. Det är något ovanligt, eftersom vår VD är försiktig med att dricka för mycket. Det är ju helg och hon är ensam och ledig så Alexandra kan koppla av och unna sig ett gott vin. Lars har nog valt vinet med omsorg.

 Under filmens gång har det snurrat tusen tankar i hennes huvud. Tankar som upprör henne samtidigt som de får henne att verkligen ta tag i sin tillvaro. Hon tänker på sin förflutna relation med Robert, deras uppbrott, och Annas födelse. Det som känns allra svårast just nu är hennes och Lars´ förhållande. De är för olika. Han är typiskt svensk till sättet. Lars törs inte ta för sig utan låter andra bestämma. Alexandra har tröttnat på att vara mamma åt honom. Men han är också väldigt sårbar, så det tar lång tid för honom att komma över ett nederlag. Då försöker han gång på gång rätta till, så att allt ska bli bra på nytt. Korgen som Alexandra hittade i kylen tidigare i kväll är ett av många exempel på det här. Fy vad hon irriterar sig på denna simpla grej! Gång på gång har hon gett efter för hans försök, men den här gången ska hon inte göra det.

 

© 2014 Ewacarin Holmqvist

 
mitt skrivande,
Bild Google
 
Ur led är tiden. Vi har gått in i den andra halvan av september och fortfarande är det högsommar hos mig. Är det så att september är den nya augusti? Nåväl, eftersom det är fredag och som sagt varmt kan det vara på sin plats att bjuda på något läskande till kaffet i kväll. Än en gång publicerar jag ett familjerecept, vilket är lätt att göra utan någon glassmaskin. Det är en glass som man kan göra i en kakform och låta stå i frysen cirka fyra timmar. 
 
Detta behövs för fyra personer:
3 ägg
1 dl socker
3 dl vispgrädde
3-4 tsk snabbkaffe
 
Gör så här:
  1. Vispa ägg och socker pösigt
  2. Vispa grädden och snabbkaffet
  3. Rör ihop de två blandningarna
  4. Häll smeten i en form som tål kyla(exempelvis kakform)
  5. Frys glassen minst i fyra timmar
  6. Ta ut glassen en halv timme före serveringen
  7. Man kan garnera den med ett rån och färska hallon
Ät och njut!
/Ec
 
Passion, recept,