/ Allmänt /

TILL EN LITEN KILLE

MIN EGEN NALLE

Om det finns någon där uppe
som hör mig just nu,
så hoppas jag den personen hjälper
den här lille kille att uppnå sitt slutmål.
Han och hans familj är värda att få
börja om med ett helt vanligt  liv

Det har varit mycket med oro
och många sjukhusbesök.
Sådant tar på krafterna.
Hur förklarar man för ett barn
att han inte kan leka med andra?

Har du drabbats av ett virus
eller något annat?
.Vi känner oss som stora frågetecken
Vi vill veta, vi som står dig nära
ty vetskap är bättre än ovisshet
Men ingen kan ge oss svaren
på alla frågor som vi har.

Hoppas vi oroar oss i onödan.
Hoppas dina ögon snart är pigga.
Hoppas din feber har lagt sig om ett par dagar.
Du ska veta min lille kille att jag tycker
du är en tuff och mycket tålig grabb.


Av Ewacarin Holmqvist.
/ KROPP OCH SJÄL /

LIVET ÄR BRA ORÄTTVIST

PIFF OCH PUFF




Det är söndagseftermiddag. Den sista i november år 2006. Om en vecka är det första advent. Inte klokt vad tiden går. Jag tyckte att vi nyss upplevde en underbar sommar. Men så är det. Det är svårt att tänka sig att vi går in i Julmånaden i veckan som kommer. Här i Skåne har vädret liknat höst mest hela tiden. Idag har det varit tolv varm grader.
Den här söndagen har jag inte gjort många knop. Det är ganska skönt med sådana dagar då och då. Jag har ätit en god frukost, sedan suttit framför teven och tittat på diverse repriser såsom" Idol 2006" och "Bonde söker fru". De programmen är lättsamma. Jag slipper tänka. Vi blir serverade en stunds underhållning på fat, men ändå engagerar vi oss, hur det ska gå för "snygge-Erik" och Marcus som nu är i final på fredag. För min del hoppas jag att det blir Marcus som blir idol 2006. Det är något i hans röst som får mig att rysa, då han sjunger en ballad som "Lady in red". När det gäller Marcus, Andreas, Per-Martin och Mikael så förtjänar de att finna en fru efter att ha stått ut med tevekameror under den varma sommaren som vi hade i år. Jo, det var deras val att vara med i det hela men ändå. Om jag har rätt människokännedom, så tror jag nästan jag kan ana vilken dam som var och en väljer. Sedan vet man aldrig hur det har gått i höst utan kameror och Linda Isaksson. Visst hör vi mycket från olika media om våra kära bönder, men jag litar inte helt och fullt på vad som skrivs. 
Förra veckan som gick var minst sagt lugn. Jag sprang som en skållad råtta mellan min bostad och telefon samt in och ut i affärer, för att hinna med så mycket som möjligt. Det fanns också sjukdom bland personalen, men jag klarade upp det hela. Fredagens möte avlöpte bra, så nu slipper jag tänka på om jag har lagt ett personalschema som överensstämmer med den nya lagen, för nu vet jag att så är fallet. Kommande vecka ska jag försöka ägna mig att göra adventsfint här hemma och kanske göra något åt mitt hår före jag ska gå på premiären av att äta julbord på lördag.
Som ni ser har jag haft en bra söndag. Visst är jag glad åt det även om jag tycker att livet är bra orättvist. När jag öppnade min dator, gick jag in på min nära väns sons hemsida. Plötsligt kom jag raskt in i verkligheten på nytt. På hemsidan hade min vän (pappan) skrivit att pojken har hög feber med allt vad det innebär. Till historien hör att pojken är slutbehandlad inom åtta dagar för sin blodcancerdiagnos som blev fastställd för 2,5 år sedan. Under denna period har det varit tufft för den här grabben men också för hela familjen. Nu när han var så nära slutmålet kommer det här. Det gör att föräldrarna och syskonen undrar vad det är som fattas honom? Ett Virus? Pappan beskriver känslan ganska bra genom att skriva:" Jag känner mig som ett stort frågetecken". Själv vet jag hur han känner för jag upplevde samma sak då mamma hade sin hjärntumör år 1981-1983. Vissa dagar var vi en normal familj, andra tog sjukdomen hårdare grepp om oss. Värst var det att inte veta hur morgondagen skulle se ut. När det gäller barn, så tycker jag att det är så orättvist att de drabbas för de hinner inte med att vara barn på riktigt och de har svårare än vi har att säga vad som gör ont. Vi vuxna får gissa. Om ni var här nu, så skulle jag krama om er. Jag tror att ni behöver det just nu.
Det är sådant här som får oss att stanna upp och inse att vi har det ganska bra. Vi bör ta vara på alla de stunder med guldkornen i tillvaron när de kommer, för vad vet vi vad som sker i morgon? Njut så länge ni kan!
Till min lille kille som jag tycker så mycket om vill jag säga: Krya på dig! Snart kommer jultomten till dig.


Av Ewacarin Holmqvist

/ KROPP OCH SJÄL /

ANPASSNING OCH OBALANS I EN KÄRLEKSRELATION

KÄRLEK
Här publicerar jag det tredje inlägget om kärleksrelation. Liksom här har jag hämtat infon från Passagens " Kärlek och sånt".
" Både kvinnor och män försöker ibland rädda sina relationer genom att förinta sina egna personligheter till förmån för en dominant partner. Att den ena parten anpassar sig kan faktiskt räcka för att rädda relationen en tid. Det är dock en åtgärd som gör att den individen mår mycket dåligt, mister sin självkänsla och många av de vänner han / hon aldrig hinner träffa längre. Dessutom räcker sällan ansträngningarna för att hålla intresset för en relation vid liv en längre period, sedan den gått in i en fas av destruktiv obalans. Obalansen kan inte skyllas på någon part, utan är ett mönster som växer fram, ofta på grund av personlighetsskillnader mellan de båda.
 Den person som har "makten", något han / hon sällan är medveten om, behöver aldrig kämpa för kärleken. Den finns där ändå, gestaltad av den alltmer självförnedrande partnern, ständigt beredd att passa upp och passa in. Bristen på krav leder ofta även till bristande intresse. Utmaningar och krav på utveckling innebär risker, risker som ger en extra krydda till såväl livet i allmänhet som relationen. Den dominanta/-e frågar sig ofta om han / hon inte skulle kunna få någon bättre. De ser kanske inte att maktobalansen är ett problem i sig, men de känner sig lätt insnärjda, ofria, på grund av sin kärleksödslande partner. De ser hur denne anstränger sig att vara till lags och vill älska tillbaka, men förmår inte.
 Inte heller den anpassade ser sig själv som sådan. Han / hon rationaliserar och ursäktar sig själv, inför sig själv, för allt han / hon gör. Ställa upp på sex trots att man inte har någon lust är ett vanligt fenomen. Likaså att inte säga emot eller ifrågasätta partnern, eftersom man inbillar sig att man själv vet sämre.

Konflikter undviks så långt det går, av skräck för konsekvenserna, rädslan att bli lämnad. Misstänksamhet, svartsjuka och ett behov av att hela tiden finnas nära, för att kunna kontrollera vad partnern har för sig, drabbar denna person av samma anledning. Konflikter måste inte alltid ha negativ utgång, tvärtom kan de vara ett sätt att föra relationen framåt, att utvecklas tillsammans, förbättra det som inte fungerar. Av rädsla för konflikter stannar utvecklingen upp i obalanserade förhållanden. Man kommer ifrån varandra och har tillslut ingenting att hålla kvar i, mer än beroendet, som ofta finns från bådas sidor.
Uppbrotten innebär ofta återfall, man väljer tillbaka varandra för att det är enklast så. Förändring gör ont. I de fall den ena parten rådumpar den andre, blir smärtan naturligtvis svårast för den dumpade. Men båda kommer att tvingas tackla en mängd problem:
Den dominerande har speglat sig i den anpassades beundran så länge att han eller hon vid uppbrottet tvingas inse sin dödlighet. Att falla tillbaka till jorden igen, tvingas klara sig själv, utan någon som stöttar och bekräftar hela tiden,försätter den förut dominanta i en personlig kris. Att inte längre vara villkorslöst älskad föder krav på anpassning och utveckling.
Såvitt man inte snabbt hittar en ny partner som är beredd att beundra, passa upp och älska... en vanlig fälla för dessa personer. Man kan leva ett helt liv utan djupare självutveckling genom att undvika konflikter med sig själv.
 Den anpassade måste hitta tillbaka till sig själv. Det som var hans eller hennes eget liv före Förhållandet. Vad han eller hon egentligen var intresserad av, rentav bra på? Vilka var de egentliga vännerna och finns de kvar nu? Vad gjorde man av all sin tid?
Problemet för de anpassningsbara är ofta att de inte hade några starka intressen vid tidpunkten då förhållandet började. Hade de haft det hade de troligen haft svårare att ge upp dem till förmån för sin partner. Det är lätt att i detta läge känna sig misslyckad, tom och utan värde. Fördelen är att om man klarar den första, svåraste tiden utan att falla tillbaka till sin gamla partner eller begå självmord, har man hela världen framför sina fötter - allt att vinna! Nya vänner att lära känna, talanger att upptäcka, självkänsla att skaffa... Det är aldrig försent! "


Av Ewacarin Holmqvist