/ Allmänt /

JAG, ETT FAN AV LIVET, MEN...




 Söndagkväll i slutet av mars. Så har vi sommartid på nytt. Fast klockan är över sju, då jag skriver det här inlägget, så är det fortfarande ljust. Något som inte tilltalar mig. Nu kommer veckor av rastlöshet, oro i kroppen för att inte tala om ögon som rinner, så fort jag går ut och en mängd kli i halsen. Våren är verkligen inte min årstid. Låt den vara hur skön som helst och låt andra njuta av vårsolens glans, men för mig är den här årstiden bara elände. Inom mig har jag en mängd samvetskval att jag inte glädjer mig åt en mängd saker som andra gör. Har svårt att bli av med mitt "spring i benen" som kommer så här års och som försvårar allting. Inom mig finns också ett krav att vara utomhus så mycket som möjligt, men samtidigt har jag ju min vardag att tänka på. Det är under början av våren jag har fullt upp att ordna så att min vardag kommer att fungera under sommaren, då alla andra är lediga. Ibland undrar jag: När ska jag få tid att skriva, det som är min stora passion i livet. För mig är det inte gjort på en kvart, så vilka saker ska jag undvara, för att hinna med min passion?

Sova måste jag ju för att orka med tempot som jag själv satt. En vän säger att jag borde strunta i klockan. Men vännen tänker inte på att jag har personal som börjar och slutar vid ett visst klockslag. Min tid är begränsad i viss mån. Jag är också tvungen till att sköta mitt hem på det sätt jag vill det ska vara och ta hand om mina älskade katter, så att de har det bra. Ofta blir det en fråga om att prioritera sysslorna, för att hinna med vad jag verkligen vill. En prioritet som är svår att göra. Det värsta är att jag känner att jag inte hinner med den sociala delen av livet längre och det gör mig bekymrad. Livet är kort och jag vet inte hur länge jag har människor som jag älskar och bryr mig om. 

Varför blev jag född att vara nästan perfektionist och noggrann med mitt yttre skal? Varför föddes jag inte till en bohem eller till en buddist? Jag tror rent av att jag har blivit född i fel land och kontinent. Kanske vore det bättre att leva i ett land med lägre stressnivå och där det inte finns så många regelsystem att följa. Där man tar dagen som den kommer? Där vardagspusslet alltid löser sig ändå. Där det finns en familjesammanhållning som fanns i Sverige, då jag var barn.

Smile for me, för jag vill verkligen vara ett fan av livet. Smile for me och låt mig få känna att jag inte är två personer i samma kropp. Försök få mig att förstå möjligheterna med vissa saker och att jag kan vara samma kvinna  som jag alltid har varit. Smile for me, så jag kan bli ett fan av livet i ytterligare många år till. Tack Andreas Carlsson för ditt uttryck. Smile for me och låt mig få tillbaka min positivism till livet. Den som nu är borta.

Ha en bra kommande vecka!


Av Ewacarin Holmqvist 
/ KROPP OCH SJÄL /

IBLAND ÄR DET INTE LÄTT ATT LEVA. DET ÄR INTE HELLER LÄTT ATT FÅ DÖ VÄRDIGT.




Jag tror att det är många som har läst eller hört talats om brevet från Kim till Socialstyrelsen. Kim är en ung kvinna som lider av ett svårt funktionshinder som numera medför att hon är bunden till att ligga i hemmet tjugofyra timmar per dygn. Hennes enda kvarvarande funktioner finns i ansiktet. Hon kan än så länge le och prata med hes och svag röst.


Kims hjärna är som vems som helst. I sitt brev till Socialstyrelsen ber den här kvinnan att få tillåtelse att få dö innan hennes kropp ruttnar. Hon vill bli sövd i hemmet och att man därefter stänger av respiratorn som andas åt henne dag som natt.


Vad jag nedan anser är mina högst personliga tankar, funderingar och känslor. Ett sådant här brev berör från politiker till vanliga Svenssons och det ska också ett sådant här laddat ämne göra.


Alla har olika meningar i ett fall som Kims. Någonstans bör vi vara försiktiga i själva hanteringen av det här, så det inte går att missbrukas eller misstolkas. Jag förstår att politikerna, oavsett vilket parti de representerar, har svårt att ta ståndpunkt, ty det krävs mycket fakta och också en beskrivning hur det här kan komma att bli till verklighet.


Enligt min synpunkt är det inte bara att säga ”Men alla människor har rätt till sitt eget liv och även rätt att välja tidpunkt för att dö”. Själv är jag starkt positiv till människans frihet, men jag håller också med vad en av Sveriges största handikapporganisationer menar att det här kan lätt missbrukas inom vården. Om det blir så att man kan bestämma när vi ska dö, så ska alla misstolkningar vara undanröjda. Jag anser att vi alla ska ta ställning till det här, för vi går inte fria från diverse progressiva sjukdomar, såsom MS, ALS, olika former av muskelsjukdomar och cancer. Vårt ställningstagande ska vi göra innan det är för sent, men med vårt sett att se på döden i den västerländska kulturen är det inte så lätt. Döden är för oss något skrämmande, något som vi helst blundar för tills det kanske är för sent.

Liksom den kvinnan som representerade funktionshindrade personer i tv4:s inslag i Nyhetsmorgon i fredags, så anser jag att det är viktigt att erbjuda personer i Kims situation chans att få tala med någon som själv är drabbad av något handikapp. Först när alla tänkbara möjligheter till att få slippa lida har tömts ut kan man fundera på att avsluta sitt liv. Jag är av den åsikten att när man kommit fram till något sådant här ställningstagande bör man samla anhöriga och förklara och motivera beslutet för dem. Detta för att förhindra skuldkänslor och visa att det är ens uttryckliga vilja.



Idag, söndag den 21 mars 2010 vill jag gärna länka till afonbladet, där mina läsare kan läsa hur svenska folket tyckt i den här oerhört såra fråga.

 http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6797030.ab#abArticleComments

Det är intressant hur ett sådant ämne kan engagera oss på olika sätt. Jag tycker också det ska bli mycket intressant att höra hur Socialstyrelsen ställer sig framöver efter denna mediadebatt som Kims brev har skapat. En sådan styrelse består ju av personer med tankar och känslor och som kanske beslutar efter dessa. Kanske har den här debatten bestydelse för beslutet hur Kims liv kommer att sluta. Det vill säga om hon kommer att få dö i den miljö hon vill eller om hon ska tvingas åka iväg för att sluta sina dagar före hennes kropp ruttnar.


Av Ewacarin Holmqvist 

/ Allmänt /

OM ONSDAGEN DEN 17:E MARS 2010. OM ATT GÖRA NÅGOT ROLIGT




Onsdag strax efter klockan 15. Idag har jag ägnat det mesta av min vakna tid åt att verkligen vara effektiv här hemma.  Medan tvättmaskinen har skött sig själv, när jag lagt in de olika tvättarna eller bytt till ny laddning av tvätt som fanns i korgen, så har jag arbetat med min assistans. Skrivit in assistansuppgifter i datorn, besvarat diverse mail, närmare bestämt fyra stycken. Dessutom har jag tagit emot några telefonsamtal som var viktiga. Så jag känner mig så duktig så:)

När jag har hämtat in tvätten som är mest sådant som endast ska vikas och läggas in i respektive garderob, kommer jag att gå ner i city för att köpa en nalle till en flicka som väntas se dagens ljus inom kort - kanske redan i morgon - Hon har en storebror på 2,5 år, som inte får glömmas bort. Han ska få en målarbok och kritor. Att göra något sådant här är alltid roligt. Men jag har nästan glömt bort känslan för det var så längesedan. Mina vänner och släkt har vuxna barn, men jag har en nära vän som är i den åldern då man skaffar barn. Min vän har inte sin mamma här i Sverige, så jag blir en extra mamma och också farmor. Det är himla roligt att stiga i graderna och pojken som nu ska bli storebror är världens underbaraste pojke. Det har han nog ärvt från sin pappa... He he.

Nu måste jag springa men må så gott och njut av livet!


Av Ewacarin Holmqvist