/ KÅSERIER/NOVELLER /

MOLANDERS TOG ALL MITT FOKUS

Bild: Google
 
Publicerar en historia för verkliga livet och hur jag kan vara så totalt inne i något så jag svarar på vad som helst. Igår förmiddag gjorde jag en kall sås, som blev mycket lyckad! kanske har jag blivit lite av expert på att smaksätta såser, varma som kalla under de senaste åren. Nåväl, när jag var klar med gårdagens smaksättning, så ställde jag in skålen med härligheten i kylen. Jag tänkte: "Det ska bli vansinnigt gott till min plattfisk vilken jag skulle ha i foliepaket i ugn med förkokta potatisskivor, tomater, dill och smörklickar  på kvällen. I vanliga fall brukar jag äta klockan sex samtidigt som jag ser nyheterna på svt, men igår väntade jag lite med maten på grund av att det var så varmt. Bestämde mig för att äta till Molanders. En serie som går i repris efter nyheterna. Den är så bra så jag tycker att den är värd att se om.
 
Min assistent höll koll på fisken, medan jag lade mig tillbaka och njöt av ännu en stund av Molanders. Jag hörde hur min assistent pratade med katterna och sade till honkatten, som älskar all mat: "Det här är mattes mat" Assistenten frågade mig från köket: " Ska du ha allt det smälta smöret?" Ja, sa jag utan att egentligen veta vad jag svarade på.
 
Min personal kom in med min middag, vilken jag åt med fortfarande fokus på min teveserie. Den middagen blev inte vad jag tänkt mig. Lite smaklös och för mycket smör trots att det var jag som hade lagat rätten. Jag blev knappt mätt bara för mycket fett.
 
Senare på kvällen kom jag på såsen i kylen. Den som jag skulle ha haft till fisken. Inte konstigt att den smakade underligt och att något fattades. Jag sade till min assistent att jag måste frysa in min goda sås. Än i dag kan jag inte förstå att jag kunde glömma härligheten som jag sett fram emot hela dagen. Där ser man hur mycket jag avskärmar mig från omvärlden när det är en bra film eller teveserie på teve. Det här tog priset även om vi människor kan glömma ibland. Eller betyder det här att jag är utarbetad och behöver semester?
 
 
 
 
 
/Ec
/ KÅSERIER/NOVELLER /

EN RELATIONSNOVELL I REPRIS - DEL 5 -

 
 
Här kommer del fem och slutet av min novell. Om det är ett slut har jag funderat mycket på. Inne i mig finns det en tanke på en fortsättning, men än så länge är fortsättningen bara något i mitt huvud alltså inte nedskrivit på papper och det finns olika möjligheter på en fortsättning. När min vardag blir lugnare, kan jag ägna mig åt vad jag helst av allt vill göra - mitt skrivande - Tills dess får ni nöja er med det slutet som finns att tillgå:
 
 

Skönt att komma in i värmen. Det glimrar av kristall från taklamporna. Det passar bra mot allt rött som finns i möblerna. Soffgruppernas stomme är av mörkt konstläder. Alexandra går mot receptionen, där en portier tar hand om ytterkläderna. Därefter går hon till damrummet för att byta stövlarna mot skor och inte minst för att spegla sig en sista gång och sätta på ett skimrande läppglans. Hon lämnar sin skopåse till portiern.

Vår journalist går sakta och söker med blicken. Hon rycker till när hon plötsligt känner en varm hand på sin axel.  En röst säger: Hi there. Alexandra känner så väl igen den där rösten trots alla dessa år. Mr Mc Scott böjer sig ner och nuddar hennes nacke med sina läppar som han brukade göra. Han står där, klädd i en mörkblå kostym och vit skjorta. Alexandra känner väl igen hans ljuvliga doft som sprider sig omkring dem. Deras blickar möter varandras och de kommunicerar några få sekunder med ögonen. Han har samma varma glans i dem som senast de sågs. Har det verkligen gått flera år? Kanske har han fått en liten rundare form än vad han hade då de träffades i USA på 1980-talet. Vad de säger där i foajén försvinner lika hastigt. Just nu behövs inga ord. Just nu är det bara de två här och nu. Allt annat är oväsentligt. De håller om varandra länge. Till slut går de sakta in i baren. De ber om drinklistan och hon tar en snowball, medan Robert som vanligt väljer en trea whiskey plus ett glas vatten. Efter en halvtimme reser de sig och går in i matsalen.

De beställer in en trerätters middag. Under de närmaste timmarna får de veta vad som hänt på respektive håll. När Alexandra berättar för Robert att hon snart ska åka över frågar han henne om hon kan stanna lite längre. Vår karriärskvinna ska tänka på saken. Det blir mycket beröringar av händer och de fortsätter att tala med ögonen.

Robert följer sin dam hem efter middagen. Han är ju amerikan ut i fingerspetsarna. De går sakta tätt intill varandra över Centralbron. Av regnet som faller märker de ingenting. När de är framme vid Alexandras port får hon en avskedskyss. Such a kiss.  Hon blir knäsvag. Robert har inte förlorat konsten att kyssas. See you soon and say hi to Anna, viskar Mr Mc Scott i hennes öra. Han går tillbaka till hotellet.

Dags för en ny arbetsvecka. När vår VD gör entré på tidningen, hör medarbetarna henne nynna på en låt från 1980-talet och vid deras möte letar Alexandra förgäves efter sin kalender.

Medarbetarna känner inte igen henne. Det gör inte Alexandra heller. Roberts beröringar och doft finns ännu kvar inom henne, liksom hans ord och tonfall. Such a weekend I have had, tänker hon och småler för sig själv.

Det är helt underbart att fått upptäcka: Deras innerliga gemenskap fanns kvar efter åren som gått. 

 

 © 2014 Ewacarin Holmqvist

/ KÅSERIER/NOVELLER /

EN RELATIONSNOVELL I REPRIS - DEL 4 -

 
 
Här kommer del fyra av min novell. Hösten känns så avlägsen men år 2014 var den härliga årstiden här. Nu tror jag inte att ni är så intresserade av vilken årstid det är i novellen. Jag tror ni vill veta hur det ska gå för min VD och hennes hjärtas man. Varsågoda:
 

Vår kvinna tänker: Kunde inte Anna ha ringt mig och sagt att det låg ett meddelade på diskbänken? Var det så dj… svårt att skicka ett sms innan hon gav sig iväg? Då hade Alexandra kunnat förbereda sig lite – Beställt tid hos frissan, sett om hon hade hittat en ny klänning och skor, kanske en ny doft. Så här som hon nu ser ut, vill hon inte att Robert ska se henne. En aning överviktig, med kluvna toppar och mörka ringar under ögonen. Det var till Annas 18 års dag som Robert som hastigast kom hit senast. Alltså sex år sedan. Tänk, vad tiden går! Vi blir äldre och äldre för varje gång vi ses tänker hon, där hon står med vattenglaset i handen och tittar på hans handstil som hon så väl känner igen.

 Vår helgensamma kvinna har inte sovit mycket i natt. När hon vaknar, tror hon att hon har drömt. Det är så overkligt att Robert befinner sig i Stockholm och att de ska ses i kväll. Alexandra går ut i köket och kollar om meddelandet ligger kvar på diskbänken. Det gör det! Mc Scott tar upp lappen och läser hans ord på nytt. Därefter börjar hon plötsligt nynna på Forever Young. Därute faller ett tyst höstregn, men i hennes hjärta porlar det av lycka som ett mousserande svalt gott vin. Så öppnar vår VD kylskåpsdörren och får se det halvätna innehållet från presentkorgen. Hon är inte alls sugen på resten och i kväll blir det inte uppätet, så varför ska korgen stå kvar och ta plats? Alexandra tar ut hela korgen och kastar den i avfallspåsen. Tänk, om Robert följer med henne hem efter middagen. Usch vad jag fantiserar. Sedan hon sett meddelandet på diskbänken är det mannen hon övergav en gång, som allting kretsar kring för tillfället. Om Alexandra ska vara ärlig har hon aldrig kunnat glömma honom.

 Hur relationen till Lars kommer att bli i fortsättningen är av mindre betydelse just nu. Den 45åriga kvinnan säger inom sig: I värsta fall skriver jag ett brev på planet till Chicago, där jag förklarar mina känslor och säger att vi bryter vårt förhållande. Att inte ta det öga mot öga må vara fegt, men jag formulerar mig bättre i skrift och jag har gott om tid på planet.

 Därefter går Mc Scott med bestämda steg till sovrummet, där hon öppnar den garderob i vilken hon har sina mellanklänningar. Det vill säga inte de som man bär på jobbet eller på en gala. Upptäcker snabbt att hon har ingenting, absolut ingenting som passar längre. Typiskt! Hon har i alla fall skor och den där väskan som hon tycker så mycket om. Alexandra förflyttar sig snabbt till köket.

 Hon tar kaffekannan och häller vatten i den. Vår VD är inte någon frukostmänniska, men hon måste ha en mugg gott kaffe, medan hon grubblar på hur hon ska göra med klänningen i kväll. I förra veckan såg hon just en sådan klänning på Sveavägen, där hon brukar slinka in emellanåt. I skyltfönstret låg det en ljusbrun kort klänning. Den var ljusbrun i botten och med ett skotskrutigt mönster. Priset var lite för kraftigt, men vad gör det nu? Undrar om den finns kvar och om den var i hennes storlek. Den boutiquen tar bara in en i varje storlek. Klänningen skulle passa till hennes korta jacka. Den morgontrötta kvinnan reser sig för att hämta sin privata mobil. Hon öppnar den och slår numret till boutiquen. Efter några minuter har Alexandra lagt undan den.

 Hon ringer ytterligare två viktiga samtal: Ett till en väninna som är frissa och ett till hennes bästis i lågstadiet som numera är nagelbyggare. Båda två kan hjälpa vår journalist den här lördagen. Hur ska hon hinna hämta klänningen? Alexandra får ringa till boutiquen på nytt och säga att hon skickar en taxi att hämta den. Chaufförren får även betala den. Annars får vår VD komma in på måndag och göra klart det hela då. Hon är en välkänd kund och hon köper också dräkter till jobbet där. Expediterna brukar vara vänliga och låta henne göra så, eftersom de vet att de alltid får pengarna.

 Efter någon timme ringer det på dörrklockan. En av väninnorna går och öppnar, eftersom Alexandra är upptagen med att få sina naglar vidgjorda. Där står en taxichaufför med ett paket. Väninnan tar emot paketet, ger honom dricks och stänger dörren.  Nu anar de båda väninnorna att något speciellt är på gång, men de tre har en tyst överenskommelse att aldrig fråga något.  Nu kan de inte låta bli att höja ögonbrynen och tänka att det är något helt annat Alexandra ska ut på i kväll än på jobbets vägnar. Deras väninna är ovanligt tyst och ytterst noga med hur hon ska se ut.

 Klockan är snart 17.30 Alexandra Mc Scott står i hallen och betraktar sig själv i spegeln innan hon öppnar garderoben med ytterkläderna. Hon snurrar flera varv för att se hur klänningen sitter på henne och om skorna passar i färg. Hennes svaghet är att allt ska matcha så in i hel...  Är skorna en aning för rödbruna till klänningen? Hon är i alla fall nöjd med höjden på klackarna. Nu kommer hon upp till Roberts längd. Hon tar sin ärvda skopåse som mamma hade och stoppar ner dem i, för inte kan hon gå i högklackat över Centralbron när det regnar och är kyligt. Då är det bättre med de vita bootsen. Plötsligt tänker hon: Som min väninna har gjort med håret” Det är alldeles för lockigt och stelt av spray. Nu är klockan mycket, så hon hinner inte ändra något – Och när hade jag snedlugg senast. Vår kvinna tar på sig den röda kappan och slänger den vita sjalen med guldstänk runt halsen. Hon känner tusen fjärilar i magen. Snart ska hon träffa Robert. Hon springer nedför trapporna. Nu är hon i alla fall på väg. Med raska steg går hon över bron. Ännu regnar det och det är kyligt. Hon har på sig hörlurarna för att skingra tankarna på den här förväntansfulla kvällen. Nu har hon Thomas Ledins låt – En del av mitt hjärta – Plötsligt kommer vår VD på sig själv att hon nynnar med i refrängen. Den sätter ord på allt vad hon känner just nu.

 

© 2014 Ewacarin Holmqvist