/ Allmänt /

DE VAR SÅ FINA TILLSAMMANS

[Bild: Linda Lampenius FOTO:TV4]

Bild: Tv4

Just nu sitter jag och är smått chockad. Hur röstar svenska folket? Varför ska de rösta och ha halva makten? Programmet Let's Dance är visserligen en tävling, men ändå en underhållning av stora mått. Har vi svenskar ingen smak för vackert och bra utförande? Förlåt, om jag är partisk, men i kväll dansade Linda & Daniel lite sämre än vanligt, men det här paret var ju ett favoritpar både hos juryn och hos oss, men i kväll tittade nog deras fans på "så ska det låta" och glömde bort att rösta. Så fort kan det gå och det paret som inte ens var födda på 80-talet, då danserna var från i kväll, gjorde bort sig totalt. Ändå är de kvar i tävlingen!

Men aldrig ska jag glömma Linda & Daniels vals som de dansade för två veckor sedan. En långsam vals till Magnus Ugglas låt "Pärlor för svin". De var så fina tillsammans, så vackert klädda och Daniel hade gjort en mycket bra korriografi till valsen. Han lät visa Linda sin empati. Han fick sin partner att lysa. Jag rös den gången....

Nu övergår jag till "så ska det låta" Eller så sover jag varje fredagskväll, nu när jag inte får se Daniel virvla med Linda i sina armar. Hoppas att jag får se Daniel da Silva någon annan gång i ett annat sammanhang.


Av Ewacarin Holmqvist
/ Allmänt /

TOO EARLY FOR ANYTHING AT ALL











I detta inlägg kommer jag att erkänna något, som min omgivning och mina nära vänner känner till sedan länge, nämligen det faktum att jag inte är människa förrän efter klockan 11.00.  En av mina allra bästa vänninor uttryckte sig så här, då någon från en handikapporganisation skulle ha tag i mig;" Ja, men vänta till efter klockan elva annars får du inte något vettigt ur Ewacarin". Detta stämmer och numera har det här uttrycket blivit en princip här hemma att de tar aldrig upp något viktigt innan klockan elva. Tro inte att jag ligger kvar i sängen till så dags, Nej, det gör jag inte, för i veckorna stiger jag upp mellan klockan 7 -9. Men de två timmarna till elva "lullar" jag omkring. Dricker frukost som egentligen är kaffe, öppnar mobilen, kelar med katterna. Ibland bara är, där vid mitt köksbord i den urtvättade kattröjan som pappa skickade en gång från USA. Den som är så skön men så ful, så jag inte törs visa mig för någon utom för assistenterna.

På tal om det här vill jag berätta vad som hände igår morse. Det här kommer jag att få äta upp många gånger misstänker jag men jag är bara mänsklig jag med så jag får väl ta det med jämnmod som med andra saker.

En av mina ordinarie assistenter som jobbat här länge, började sitt pass klockan åtta. Kvart över åtta ropade jag på henne att jag ville stiga upp. Eftersom det var helg gick jag ut i köket, där jag bad om en kopp kaffe. Min assistent lagade det och medan vi smuttade på kaffet, skulle jag försöka berätta något från gårdagen via min bokstavsplatta. Men det var" too early for anything at all" Märk väl att den här assistenten är duktig på att läsa vad jag säger på min platta, men igår gick det inte att förstå vad jag ville berätta. Jag använde mig av en mängd utfyllnadsord och uteslöt nyckelorden i meningen. Till och med tog jag till teckenspråket som jag byggde upp när jag var barn. Dessutom lyckades jag  säga orden två gånger. En gång med mitt tecken och en gång via min platta. Åh Gud, så det kan bli! Jag hade en nattgäst som sov djupt när jag steg upp, men som vaknade av våra skrattsalvor. Käre vän, jag ber om ursäkt men du skulle varit med. 

Som tur var hjälpte kaffet så jag vaknade till liv. Resten av dagen kunde jag kommunicera utan problem...

Jag önskar er alla där ute en bra vecka!


Av Ewacarin Holmqvist
/ KROPP OCH SJÄL /

OMTANKE SOM VÄRMER






Tidigt förra sommaren beslutade jag mig för att göra något som jag länge tänkt. Väl på lokalen började de prata om olika aktiviteter och behandlingar. Plötsligt fick jag syn på en lapp. Jag frågade lite försynt om jag kunde skriva av den. Jag fick veta att andra var mycket nöjda. Tänkte: "Det är upp till var och en att tycka, men det är värt ett försök".


En måndag ringde jag upp dig. Det var ganska tidigt och jag tror att du sov. Du hade tid när jag önskade. Så var vår kontakt etablerad.


De första gångerna som du behandlade min kropp, sa vi inte så mycket. Jag upptäckte snabbt att du var någon speciell som hade även en förmåga till empati. Så gick det en tid utan att du var här. En dag beslutade jag mig för att köpa din tjänst, så jag skrev till dig och bad dig återkomma.


Nu när vi har träffats oftare, märker jag hur min kropp har blivit annorlunda. Din behandling är liksom mitt skrivande - ett gift för jag ska må bra - Dina besök gör mig dåsig på ett underligt sätt. Den dåsigheten är så skön. Hela min kropp, nästan, är lugn och behaglig. Och jag kan röra mina leder på ett annat sätt.


Jag uppskattar verkligen dina besök, inte för att du sköter om min kropp, utan du tar hand  om hela mig. Du verkligen bryr dig och är lyhörd för mina önskemål. Du skänker mig omtanke som värmer.


I en kontakt är det viktigt att personkemin stämmer, så kontakten vidareutvecklas. Det har vår kontakt verkligen gjort. Numera kan vi prata om allt möjligt och fnissa åt saker och ting. Dessutom har vi samma sorts humor, men trots allt detta är du så proffsig.


Så det där att "det är värt ett försök", har istället blivit en undran: "Hur skulle min stackars nackmuskel klara sig utan dig käre massageterapeut"?   



Av Ewacarin Holmqvist