/ HEMMET /

ETT BLOGGBLAD NUMMER 3 2014.

 
har ni mig här igen. Det här inlägget tillkommer i en av mina minipauser, därför kan det inte bli allt för långt. Ändå vill jag ge ett livstecken från mig. Det är viktigt att min sida är levande för er läsare. Just nu skulle jag önska att dygnet hade dubbelt så många vakentimmar som det har. Det är alltför mycket som jag inte hinner med men som jag skulle vilja. Just nu  skulle jag inte vilja vara funktionshindrad och varit så beroende av andra som jag nu är. Det "tillstånd" upptar större delen av min vardag. Rekrytering av ny personal, inköringsperiod av nya personer är inte gjort på en kvart, en vecka, en månad utan det tar flera månader. Sedan ska jag lägga scheman och så vidare. ibland tror jag, att icke funktionshindrade personer också är fullt upptagna med sin vardag, så det är nog att "see the fact" och försöka hänga med och se möjligheterna. Kanske finna de där guldkornen som finns i det lilla i vardagen. Är ju ett stort fan av livet så jag tror att jag snart ser ljuset i tunneln.
 
Vid lunchtid hastade jag ner till en matbutik för att köpa Bacon till en större fläskpannkaka vilken delvis ska vara min middag idag samt resten fryser jag in. Varför håller jag på med sådant här? Måste jag bevisa för mig själv att jag är "duktig" och en riktig husmor mitt i allt annat? Förmodligen är det så! Jo, det är sant att hemlagad mat är godare och kanske bättre än "fast food", men måste jag göra så mycket? Nåväl nu är jag som jag är, Tyvärr är det inte mycket  att göra åt.
 
När jag hastade iväg, blev jag förvånad att det var så kyligt som det verkligen var i skuggan. Inomhus såg det annorlunda ut, då solen sken in i min lägenhet och jag fick en föraning om att våren är på gång. Men den får gärna vänta lite till, annars kommer det där men "spring i benen" som gör att jag får svårt att koncentrera mig på en sak vilken har deadline den 20:e mars. Vill så gärna lyckas med den, men då bör jag ägna mig åt "projektet" mycket framöver.
 
Säkert har ni som följer mig förstått att jag brinner för mitt skrivande och det tilltar i styrka med åren. Det är som en drog som jag måste ha för att må riktigt bra. Jag skrev en text med titeln "Varför skriver jag" för ett antal år sedan. Jag citerar ur den:
 
"Varför skriver jag? Jag är beroende av andra personer i nästan allt jag gör förutom när jag skriver. Där behöver jag verkligen ingen hjälp eller assistans. Kanske är det som Pamuk påstod i sitt tacktal att” Most of the time the urge is to be alone in a room, so that is why I write”. Ligger min största längtan i det faktum att jag vill vara alldeles ensam någonstans, därför går jag in och skriver? Det skulle vara mycket möjligt, även om jag inte tror att det är själva kärnan till varför jag skriver. Det måste nog vara något annat.
 
Under tiden som jag har haft min blogg, har jag fått kommentarer av andra bloggare, men även från de som lever på sitt skrivande. Kommentarer som värmer och uppmuntrar mig att fortsätta att skriva för ”du kan konsten att förmedla en känsla”.En person som har skrivandet som yrke skrev till mig: Tänk inte, bara skriv. Jag går nu också en skrivarkurs, så jag lär mig att skriva på ”rätt” sätt. Visst hägrar det att kunna leva på mitt skrivande och nu när jag tänker på det så vet jag att det är det som gör att jag skriver".

 

 Nu måste jag återvända till mitt projekt. Det blev ju en längre paus än vad jag hade tid med, men så kan det bli emellanåt.

 /Ec

 
 
 
/ Allmänt /

FREDAGEN DEN 21 FEBRUARI 2014 - EN STOR DAG FÖR VÅR KUNGAFAMILJ -

Bild: Google
 

"Klockan 22.41, lokal tid i New York, för två timmar sedan, fick prinsessan Madeleine och Christopher O'Neill en dotter, meddelar Riksmarskalk Svante Lindqvist på Hovets sajt".

– "Barn ökar per automatik populariteten. Det var så när kungen och Silvia fick barn, och när Viktoria fick barn. Det här är knappast ett barn som kommer att hamna på någon tron, men det kommer att bli mycket uppmärksammat ändå, säger han.
Han tror inte det är någon risk att Madeleines dotter blir mer amerikansk än svensk.

– Det hade varit roligare om barnets fötts här hemma, och hade det varit Viktoria hade det nog inte varit möjligt eller lämpligt att föda utomlands. Men familjen kommer nog att sköta det här på rätt sätt. Flickan kommer nog att vara hemma rätt så mycket. Jag tror inte hon blir amerikansk, säger Hedman".(källa från dagens media)

 Herr Christopher ONeill var med på förlossningen och säger till media att dottern är lika vacker som sin mamma.
 
Den första bilden väntas komma någongång i nästa vecka. Nu har lilla Estelle fått sin första kusin. De kommer nog att ha ganska roligt eftersom det är bara två år som skiljer dem åt. Att det är ett stort hav mellan, betyder inte så mycket. Nu när de har den nya tekniken att tillgå.
 
/Ec
/ NYCKELHÅLET /

"BÄ BÄ VITA LAMM - NEJ DET ÄR INGENTING FÖR OSS"

 
 
förra veckan avled en legend inom svensk musik - Alice Babs -  År 1940 kom en film med titeln  "Swing it, magistern" som blev mycket populär. I söndags sände SVT den ånyo. Det var väl deras sätt att hedra musiklegenden. Jag smålog när jag tittade på filmen. Har ett festligt minne av "Swing it, magistern-låten, som jag gärna vill berätta för mina läsare. Händelsen utspelade sig under sent 1960-tal, då jag och min bror var tonåringar och bodde ännu hemma i vårt lilla radhus. Tänk vad ett minne från förr kan förgylla nutiden.
 
 
"Hemma på vår gata i stan" ( för att travestera Lotta på Bråkmakargatan) sjöng mamma gärna och ofta på  den välkända melodin från filmen. Inte vet jag, men jag gissar på att det kan ha något med pappa att göra. Kanske gick de och såg just den här filmen på bio i Ystad? Kanske klickade det ordentligt mellan dem den här kvällen efter ett längre avbrott i relationen? Svaren får jag aldrig, men något var det med Swing it magistern för mamma, för hon såg så drömmande ut. Det var annars olikt mamma. Nåväl...
 
Det har alltid funnits musik av olika slag, då jag och min bror växte upp. Mammas släkt hade musiken i blodet och jag minns hur morfar sjöng skillingtryck i köket i den by som jag älskar. Jag var hans trogna lyssnare. Pappas släkt var mera för litteratur, konst och teater. Det är inte så uderligt att jag är som jag är. Allt det här bör väl ligga nedärvda i mina gener eller...;)
 
Tillbaka till mitt musikminne. Det var antagligen under ett lov för både min bror och jag var lediga. Vi unga hörde hur mamma gnolade "Bä, bä vita lamm, nej det är ingenting för oss".Då öppnade min bror sin dörr till sitt rum. Jag såg ett ljust huvud som stämde i: "Nej, Rolling Stones ska det vara förstås". Då var det min tur att göra éntre. Jag rullade ut i hallen och skakade på huvudet. Min bror och mamma visste, så de klämde i:" Nej, Beatles ska det vara förståss". Efter det här skrattade vi mycket under vår fika i köket.
 
här många år senare undrar jag hur mamma kunde stå ut med att höra både Rolling Stones och Beatles samtidigt och på så hög nivå. Hon tänkte kanske att det gå väl över så småningom. Ibland sa hon till oss att skruva ner, men jag undrar om hon lyckades att få sin röst hörd mellan ljudvågerna. Mamma hade det inte lätt alla gånger!
 
/Ec