/ KROPP OCH SJÄL /

IT COULD BE WORSE, IT COULD BE BETTER

SORGSEN

Jo, det är sant! Nu är jag färdig att "kasta in handduken" för gott. Jag som brukar vara stark, märker nu att jag inte har de krafter jag skulle vilja ha och behöver för att kunna leva ett "normalt" liv. Ursäkta Andreas att jag gnäller, när jag vet hur din vardag är. Kanske har jag, om vi jämför med ditt liv, en guldsits eftersom jag har LSS och du vanlig kommunal hemtjänst. Jo, jag vet att " It could be worse, it could be better", men just nu har jag svårt att tänka på det här sättet. Det är alltför mycket som inte stämmer för tillfället.
Livet rullar inte på som jag skulle vilja att det gjorde. Min vardag flyter inte på som jag hade önskat att den skulle kunna, utan att jag var tvungen att peta i den var eviga dag. Det måste jag för att hålla mig "själv flytande". Har väl annat att göra än att "ringa in" vikarier som inte sitter hemma och väntar på att jag ska ringa. Behöver gå till tandläkaren, till frissan, till nagelbyggaren osv, men jag törs inte beställa tid som jag sedan får avboka på grund av personalens sjukdomar.
I kväll tycker jag mycket illa om den barnmorskan som ställde till det för mig för snart 56 år sedan. I tre minuter hann jag vara som vilken baby  som helst, men så gled jag ur hennes händer och ner i golvet. Till mina föräldrar sades inget, men efter sju månader märkte de att jag inte utvecklades som en baby ska göra. Vad den professorn sa i Lund kan vara oskrivit, för han hade fel eller mötte fel sorts personer. 
När jag låg i Lund 1975 bad jag att få läsa min journal och där står det att jag blivit tappad i golvet av XX, något som man inte hade berättat för mina föräldrar. Den kunskapen fick de genom mig som då var 25 år.
Många säger till mig: "Var glad att du har ditt huvud". Visst det är alltid en tröst men inte fullt ut. Och vem vet, det vore kanske bättre att vara totalt omedveten om sin omgivning än som det är idag? Så tänker jag i mina mörka stunder medan om jag har mina ljusa dagar tycker jag att livet är ganska hyggligt ändå. Det måste vara mänskligt att tänka så lite då och då.
Barnmorskan kunde väl ha sett till att jag haft två fungerade armar och att mitt tal inte hade drabbats. Men nä, Om jag hade kunnat talat hade jag fört min egen talan i alla situationer. Det skulle vara underbart. - Nu är jag hänvisad att mina assistenter tolkar vad jag säger om någon ringer och hur trevligt är det att ha en människa inblandad i ett privat samtal med en äldre släktning. OK, jag försöker ju ha en assistent till sådan social kontakt, någon som jag kan lita på. Men ändå...
Om jag hade haft två fungerade armar, så kunde jag göra förflyttningar på egen hand via en glidbräda. Jag drömmer om att gå på toaletten själv. Vilken lycka! Hur roligt är att en annan människa har inblick i den mest intimma situationen.
Att kunna stiga upp och lägga sig är en annan sak som jag skulle vilja här i livet. När jag vaknar klockan tre till fem på nätterna då är jag ensam med mina katter och så radion, som jag kan nå. Det där att bara ligga på en sida är tufft många gånger:
Vill absolut inte att mina läsare ska ha medlidande eller tycka synd om mig. Jo, kanske lite...."S". Det här inlägget var mest att få ut allt som kändes så tungt och gjorde så ont idag.
Andreas, jag är inte alltid så stark och fantastiskt som du tycks tro! Slå gärna en signal om din mobil fungerar. Din röst gör mig glad. Glad behöver jag vara i morgon för jag har bredvidgång ca fyra timmar i morgon. 
Men som sagt:" It could be worse, it could be better" Så....

Ewacarin Holmqvist
/ Allmänt /

OVANOR OCH VANOR

EC;S PENNA
En liten tant
 har nyss utmanat mig enligt följande:
Du anmodas härmed göra upp en lista över fem konstiga ovanor eller egenheter som du har och sedan utmana nya bloggare att göra detsamma  och fortsätta kedjan.De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg.
Längst ner i det här inlägget har jag en lista över vem jag utmanar.
Den här utmaningen är svår, men jag hoppas att mina kära läsare kommer att tycka om mig även i fortsättningen, so here goes....
1. Jag har svårt att hålla mig ifrån att prutta när min stackars assistent hjälper mig upp om mornarna. De säger ingenting. Det spelar inte någon roll vad jag har ätit dagen innan. Jag pruttar ändå och jag skäms som en hund men det hjälper inte. Det man inte har i händerna, kan man inte hålla. Eller?
2. Kan inte hålla mig för skratt då man egentligen ska. Det slår slint i hjärnan på mig. Likadant kan jag börja gråta när andra skrattar och har roligt. Vet inte varför. Därför går jag sällan på bröllop och begravningar. Säger någon åt mig blir det bara värre.
3. Omedvetet räcker jag mig efter den största kakan på ett kakfat utan att det är meningen. Det  är lite pinsamt om jag är bortbjuden till någon jag inte känner så väl.
4. Måste ha en parfym på mig varje dag annars fattas det något. Men jag tar hänsyn till de som är allergiska, då måste jag vara utan även om det är svårt som sjutton.
5. Jag drar mina fingrar genom håret många gånger under dagen utan att tänka på det. Jag tror jag rättar till det eller när jag tänker så finns fingarna där.

Jag skickar över den här utmaningen till:
dr feelgood
fru Lydia 
atir

Av Ewacarin Holmqvist
/ Allmänt /

ETT FÅNG ROSOR

ETT FÅNG ROSOR

Ett fång långa röda vackra rosor vill jag ge främst Andreas, Fru Lydia, Rut och en liten tant som skrev så vackra ord om det inlägget jag publicerade igår. Det var ord som både värmde i vinterkylan och som helt klart fick mig att förstå att ibland kan jag beskriva och förmedla en känsla, så att personer som läser mina rader, kan få en uppfattning om hur det är att vara en funktionshindrad kvinna i övre medelåldern. (Usch, det låter väldigt gammalt, men sanningen har inga skyddslappar - tyvärr. ) Det är naturligt och ligger väl i min ryggmärg att på ett ärligt och rakfram sätt, utan några överdrifter eller sopa något under mattan, ge människor den information de behöver, för att de ska kunna få en liten inblick i mitt liv.
Tog över efter mamma inte orkade längre och efter att hon hade gått bort i en hjärntumör år 1983. Under ett fleral år på 80-talet ägnade jag helgerna till föreningslivet samt kongresser och konferenser, samtidigt som jag läste någon kurs på högskolan i Lund. Det var jobbigt men intressant. Jag har också haft ett samarbete med KTH i Stockholm, där en tekniker och jag flög världen runt och demostrerade den allra första talsyntesen som hette Owe 3. Glömmer aldrig en morgon i Boston, där det satt över 700 personer i en aula när vi kom in! Pulsen ökade på oss båda, men det gick bra!
Det är viktigt att betona att jag kan bara prata för mig. Även om två personer har samma diagnos, kan deras livssituation se så olika ut, så därför kan man aldrig dra någon generell linje.  Möjligen är det lättare att sätta sig in i den andres problematik,  om vi själva är rörelsehindrad.  Men ändå inte fullt ut.
Era vänliga ord har också fått mig att tro på min förmåga att skriva. Kanske har ni till och med fått mig att göra slag i saken nämligen att förverkliga en hemlig dröm, som än så länge inte kan formuleras i ord. Den upptar fortfarande mycket av mina tankar.

Av Ewacarin Holmqvist