/ NYCKELHÅLET /

SAKNAR...

 
 Jag är inne i en period, då det mesta är bara elände. Vill tillbaka till det liv jag hade före år 2014. Då var jag friare på något sätt trots min skada som jag har haft i hela mitt liv. Skadan har varit som en trogen vän vilken har "hängt med mig" på gott och ont. Det har funnits tillfällen då mitt funktionshinder varit i vägen, men det har funnits tillfällen då jag och mitt handikapp har kämpat tillsammans, för att visa människor att det går att leva ett drägligt liv bara man ser möjligheterna och inte svårigheterna med ett gravt rörelsehinder. Det tar lite längre tid med det vardagliga och för att inte tala om kommunikationen. Ibland väljer jag att vara tyst för jag vinner tid på det. Vissa dagar prioriterar jag bort att kommunicera för att hinna med det som måste skötas i ett hem. Då tänker jag hur bra jag hade det när jag bodde hemma. Varför uppskattade jag inte det då? Varför tog jag allt för självklart? Att ha rena och strykta kläder, att få middag varje dag, utan att ordna det på egen hand. Det stod alltid en resväska beredd om någon av mina arbetsgivare ringde och jag måste flyga samma kväll. Så höll jag på i femton år. Puh så jobbigt men ändå så givande! Då levde jag!
 
Jag är betydligt äldre nu! Javisst, och jag inser att jag inte orkar lika mycket som före år 2014. Min kropp förfaller mer och mer och det innebär att det blir många besök på sjukhus, nya hjälpmedel som är på gott och ont. Fler intervjuer på grund av att jag behöver mycket mer hjälp. Det som inte är så roligt är att inse att jag inte kan hålla min urin utan behöver större skydd och det är inte trevligt. Saknar känslan att ha snygga trosor på mig och att känna mig fräsch. Saknar det så det gör ont - riktigt ont -
 
Tidigare hade jag en helt vanlig säng - mjuk och härlig. Från sängen kunde jag sätta på min klockradio och stänga av den. Nu måste jag ha hjälp med den funktionen också på grund av min nuvarande säng har en grind. Ack ja... Sängen är inte alls så skön som min förra var. Nu tycker jag att jag ligger hårt Sängen är mycket bra för min personal. Det är något positivt!
 
Saknar att kunna ta en spontan fika eller att luncha på stan. Det går absolut inte! Min hals är inte vän med mig längre. Kan inte äta i stora sällskap, för min hosta och spasticitet i svalget. Till stora sällskap hör min släkt. Har blivit osocial under den senaste tiden. Jag hittar på undanflykter bara för att slippa gå.
 
Psoriasisen har verkligen angripit min hud, leder och själv tycker jag att jag ser hemsk ut och nu börjar den även angripa mitt ansikte och mina händer. Ställen där det är svårt att dölja! Har klåda varje dag mest under nattetid. Det finns tusen och en salvor eller kräm, men jag känner mig som ett smörpaket vilket är fett till tusen, så jag avstår ibland.
 
Om min kropp förfaller bit för bit så är klumpen som kallas hjärna  ännu som den har varit i mitt liv. Tur att den är samma skick, men ibland undrar jag vad som vore bäst. Då hade jag förmodligen inte funderat så mycket, men så dyker den delen av mig fram - Den som är nyfiken på vad som döljer sig bakom nästa hörn och tillsammans ska vi kämpa ännu ett antal år. Jag vet ju att det finns alltid någon som har det värre. Det är bara det att jag måste få vara ledsen emellanåt...
 
Tack alla som har tålamod med mig under mina dystra dagar! Ni är guld värda!
 
 
/Ec