/ FILM, TEATER OCH MUSIK /

FILMTIPS NUMMER 5 2018

 
 
Mitt femte filmtips för året blir " Mamma Mia! Here we go again" Det är uppföljaren till Mamma Mia, vilken kom år 2008. Rullen hade biopremiär i Sverige onsdagen den 18 juli.För regi och Manus står Ol Parker. Bland skådespelarna märks Meryl  Streep, Amanda  Seyfried, Stellan  Skarsgård och Piercee Brossoon. Filmens speltid är en timme 54 ninuter. Den kommer att kosta hos discshop 149:-
 
Handlingen:
"Tio år efter händelserna i första filmen är Sophie gravid tillsammans med Sky och driver sin mamma Donnas taverna. Hon störs av att hon inte klarar att göra allting själv som sin mor. Med Tanyas och Rosies hjälp utforskar Sophie mer av sin mammas historia, hur hon kom att bygga tavernan, hur hon träffade Sophies tre presumtiva pappor och kom att uppfostra sin bebis helt på egen hand. Saker ställs på sin spets när en högst oväntad person kommer på visit – Donnas mamma, som försköt Donna för så många år sedan när hon blev gravid med Sophie, men nu tycks personlighetsförändrad".(Källa Vikipedia)
 
Delar av två rencisioner av Filmen:
 
Så här Skriver Kristoffer Vilta  Göteborgsposten:
 
"Året är 1979 och unga Donna (Lily James) kuppar sin examen med ett uppträdande av "When I kissed the teacher". Det blir startskottet för en göttigt sexpositiv eurotrip där Donna "letar efter sitt öde" även om hon mest hittar killar att ligga med...
 
Ingenting avslöjas eller står på spel. Förutom när filmen motvilligt hoppar tillbaka till nutid. Sophie vill hedra sin mamma efter hennes död med en fet fest på det gamla grekiska hotellet. Men det verkar som att det kommer börja regna och alla färjor är inställda. Tänk om inte festen blir av? Som om...

Det är njutbart men plottrigt berättat. Sophies pojkvän syns inte till särskilt mycket bortom inledningen, Cher dyker upp som Sophies mormor och river av en "Fernando"-duett tillsammans med Andy Garcia, trots att bägge två saknar koppling till ramhandlingen. Det svullna persongalleriet och de dåligt ihopklippta tidslinjerna gör att "Here we go again" ibland ofrivilligt liknar "Game of thrones: Abba edition".

Så här skriver Annika Andersson om filmen:
 
"Filmupplevelsen bjuder på ren och skär glädje, samt riktigt snygg koreografi! Donnas och Sophies livsöden har många paralleller, och de utspelas på samma plats – den solskensvackra grekiska ön som Donna förälskade sig i, och där hon lät sin lilla dotter växa upp. Filmen är visuellt vacker och idyllisk, lite som ett vykort från barndomen. Tänk mycket blå himmel och blonda lockar i motljus.
 
Och musiken ja, musiken... det är helt enkelt omöjligt att inte dras med i ABBAs magiska koncept! För vad gäller handling finns inte så mycket att orda om. Den fungerar som ett väldigt löst ramverk, som tycks ha komponerats ihop enkom för att försöka hålla ihop de olika musikalnumren i någon form av tidslinje.
 
Att sätta betyg på "Mamma Mia! Here We Go Again" är alltså lite knepigt, eftersom filmen trotsar all logik vad gäller dramaturgi, verklighetsförankring, och, ja, i princip samtliga beståndsdelar som brukar ligga till grund för ett manus. Men tre starka stjärnor av fem tycker jag ändå är ett måste, med så mycket glädje förpackat i en enda filmupplevelse! Vågar man hoppas på en musikaltrilogi?" (Källa Moviezoe)
 
Jag kommer att köpa den här filmen till mitt filmbibliotek för jag har den förra Mamma Mia.
 
 
/Ec
 
/ FILM, TEATER OCH MUSIK /

FILMTIPS NUMMER 4 2018

 
i dag har "Djävulens advokat" premiär. För regin står Jörgen Bergmark  och speltiden är en timme och 29 minuter. Det är den 38e Beckfilmen. I huvudrollerna märks Peter Hauber och Jennie Silferhjelm. För manus står Johan Bogaeus.
 
Handlingen;
"En restaurangägare skjuts till döds av en man som snabbt försvinner därifrån. Mordet ser ut att vara en gänguppgörelse och de vittnen som befann sig på plats säger att de inte minns vad som hänt. Becks team ställs inför en utredning som blir svår att knäcka. "Beck - Djävulens advokat" är den fjärde av fyra helt nya Beck-filmer som har premiär på C More under våren 2018". (Källa Moviezine)
 
Delar av Alexander Dunerfors recension i april 2018:
"I årets sista Beck-deckare utreder teamet ett gängrelaterat restaurangmord. En man har blivit skjuten på nära håll mitt på ljusa dagen. Flera vittnen finns, men ingen vill prata. De låtsas inte ha sett något eller ljuger ihop en historia. Rädslan sätter käppar i hjulet för rättvisan.
 
För en gångs skull får vi se mördaren från första början. Det handlar inte om ett whodunnit-mysterium, frågan är snarare om den skyldige ska lyckas komma undan. Mäktiga gangsters har en tendens att slingra sig ur det mesta, med pengar eller våld. Iallafall på film. 
 
. Nog hade vissa av de här filmerna mått bättre av att vara mer fristående, och släppa loss kreativiteten hos alla inblandade. Men detta är trots allt polissåpa med massproducerade avsnitt och ett färdigpaketerat koncept. Så nej, vi slipper inte undan Beck-gruppens rätt påtvingade intriger och otroligt trista familjeliv här heller.
 
 
Peter Haber är femte hjulet, pliktskyldigt med i ett fåtal scener. Tråkigt för honom verkar det inte finnas något slut i sikte, på det viset som förra säsongen då han gick i pension i filmen ”Sista dagen”. Nej, den här kassakon lär säkert mjölkas i ett par år till, och så länge filmserien heter ”Beck” får Beck allt ta och ställa upp". (källa Ur Alexander Dumerfors recension)
 
 
/Ec
 
 
/ FILM, TEATER OCH MUSIK /

FILMTIPS NUMMER 3 2018

 
 
Den tredje mars hade ännu en Beck-film premiär. Den här gången heter filmen "utan uppsåt". För regin står Jörgen Bergmark och speltiden är  90 minuter och det är den 37e Beckfilmen. I huvudrollerna märks Peter Hauber och Jennie Silferhjelm.
 
Handlingen:
" Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet och under utredningens gång tar fallet flera överraskande vändningar". (källa Moviezine)
 
Delar av Alexander Dunerfors recension i mars 2018:
Stämningen och spänningen inom den annars tajta gruppen ligger i fokus i "Beck: Utan uppsåt". Det är tydligt att månadens deckarfall inte alls fått lika mycket omtanke av manusförfattarna. I ett extremt fall av fantasilöshet har de späckat filmen med en lång rad av förhör, 75 utdragna minuter där gamla Tinder-ragg och deras mammor ska frågas ut. Det blir frustrerande när man vet att många av scenerna bara är utfyllnad, missvisande ledtrådar som i slutändan ska visa sig helt onödiga för berättelsen. Lönlöst att ens försöka komma ihåg vem som är vem, eller har vilket alibi.
 
Man önskar bara att filmskaparna hade haft vett att ge spänningselementen mer utrymme, och "Utan uppsåt" kunde lätt få höja sig över årets övriga Beck-filmer. Men svenskt polisarbete är inte så rafflande som de verkar tro, inte när vi ser samma förhör och samma procedur för femtielfte gången. Och den här gången känns det extra oinspirerat.

Det stora mysteriet blir varför Peter Haber ens är kvar. Hans Martin Beck har absolut inget längre att tillföra på polishuset, och ser mest ut att längta hem till sin whisky" (Alexander Dunerfors i Moviezine)
 
 
 
/Ec
 
.