/ TIDNINGAR, OCH BÖCKER /

TVÅ BÖCKER VÄRDA ATT LÄSA

PENNA



BÖCKER

Det är den årliga bokmässan i Göteborg. Själv har jag inte varit på plats ännu. Hoppas att jag kan åka upp. I God morgon i SVT i morse var det en intervju med Claes Östergren. Han har kommit ut med sin uppföljare av Gentlemän som kom år 1980.  Hans nya roman heter Gangsters och tar vid där Gentlemän slutade år 1979. Själv har jag inte läst Claes Östergren, men nu blev jag nyfiken på hur han skrev/skriver.
Under hela livet har böcker varit en av mina guldkanter.Tyvärr hinner jag inte läsa så mycket skönlitteratur idag, som jag hade önskat. Den mesta fritiden går ju åt att skriva. Idag är också böcker dyrt att köpa än under 70- eller 80talen. Ni säger nog nu:"Måste hon köpa böckerna, det finns bibliotek? Jag vet, men jag vill gärna köpa mina böcker. Orsaken till det är att jag vill stryka under i boken. Det är en gammal vana sedan studietiden. En annan orsak är att jag vill ha böcker som jag har läst, för att kunna gå tillbaka och hämta ett visst citat eller som jag tycker har betytt något för mig.
Jag har svårt att låna ut böcker till omgivningen. Det är så lätt att den försvinner för alltid. Tror inte det var meningen att bli så utan låntagaren glömmer att lämna tillbaka boken gång efter gång. Är det då någon favoritbok så är det lite synd.
Här är några av mina favoritböcker som jag har läst i vuxen ålder:
När jag läste franska i gymnasiet tog jag mig igenom  Francoise Sagans "Bonjour tristesse" (om jag minns rätt heter den "ett moln på min himmel") Den här boken slukade jag med hull och hår i mitt rum hemma. Jag hade knappast tid att äta. Det är en kort och enkelt berättad roman om en ung flickas intrigerande när det sorglösa, njutningslysta liv hon lever med sin pappa, hotas av ordning och konventioner.
En annan bok som satt sina spår hos mig är  Dorrit Fredrikssons "Lennart dog ung".Denna bok läste jag på 70-talet. En mammas berättelse om sin sons obotliga sjukdom. Hon gör det enkelt och gripande utan att vara bitter. Vad jag kommer ihåg skildrar hon förloppet med mycket värme och med en gnutta humor. Jag visste inte då att jag, ca tio år senare, skulle vara i samma situation som Dorrit Fredriksson. Skillnaden var bara att mamma hann leva till en bit över 50.Det var den här boken som har försvunnit på grund av att jag lånade ut den. Jag har hört i bokhandeln om den fanns, men den var slut på förlaget.
Om ni har vägarna förbi ett bibliotek, så passa på att gå in och låna dessa böcker, för de är värda att läsas.

Av Ewacarin Holmqvist

/ Allmänt /

MEDMÄNSKLIG ATTITYD

PENNA

När jag ser ut genom fönstret, är det grått, blåsigt och regnigt. Det får mig att längta bort en smula. Så tänker jag på höstkvällarna för längesedan, då jag var på hemväg i en taxibuss efter jobbet på en av landets akutmottagningar. Ibland hade jag haft det stressigt och tungt, medan vissa gånger inte alls något att göra än att gå ner till kiosken och köpa choklad och en burk Coca-Cola till min läkare. Detta levde han på under sina arbetspass.
Ibland hände det att jag nästan somnade på hemvägen om bussen inte hade fel på värmesystemet. Jag minns att jag ibland fick en kudde och att du även lånade mig din jacka . Du var alltid så rar mot mig. De kvällar då någon hade avlidit på jobb, fick du låna mig din axel
Om jag hade haft ett mindre arbetsamt pass var jag inte särskilt trött utan då kunde vi småprata så gått det nu gick, utan att du körde av vägen eller körde förbi någon gata. Du, vad pratade vi egentligen om? Jag har bara vissa minnesfragment. Det kunde gälla dagens händelser i stort och smått. 
 Jag minns också att du undrade ganska mycket över mitt funktionshinder. Det tyckte jag var konstigt att du var seriöst vetgirig. Jag svarade dig så ärligt jag tordes. När det gått en tid, märkte jag att du såg på mig som vem som helst. Då såg du inte funktionshindret. 
 Minns inte som sagt vad vi pratade om, men jag minns alla dina rörelser. Du fick mig att leva. Tycka att livet kunde vara ganska OK fast man har ett svårt funktionshinder. Du kom in i mitt liv kort efter mammas bortgång som var svår att komma över. Jag skulle kunna tro att min mamma sänt dig för att hjälpa mig över min sorg.
Där i taxibussen satt vi ofta och lyssnade till klassisk musik. Ibland fick jag åka med dig, för jag hade oftast ingen brådska hem. Där i taxibussen ingöt du mod och kraft i mig. Du sa ofta att jag skulle lita på mig själv, för jag kunde mer än vad jag trodde.
Idag, många år senare, när vi har strålat samman på nytt, får vi ofta pussla med tider för att kunna ses några timmar då och då. Livet är ett annat idag, När man är ung, så är det mer intensivt.
 Jag vet att jag kan visa alla mina sidor för dig och ändå bli omtyckt och tröstad. Det är sådant som värmer en frusen själ.

Av Ewacarin Holmqvist
 
  
/ KROPP OCH SJÄL /

ETT ANNORLUNDA KROPPSSPRÅK

PENNA

”Dina ögon säger ja, men dina läppar säger nej” så är titeln på en svensk schlager. Jag småler, då jag tänker på det där. En del psykologer hävdar att människors kroppsspråk säger mer än vad vi tror. Visst kan vi visa genom gester, mimik och tysta beteenden vad vi tycker, känner eller tycker för varandra. En del av oss tror att vi kan dölja detta genom vårt s.k. pokerface. Somliga personer är mycket duktiga på att bära ett sådant face, medan andra är urusla. Till den senare gruppen tillhör jag. Folk kan läsa vad jag tänker och känner som i en öppen bok. Ibland tycker jag att de är lite jobbigt att det syns så väl Min vän vet när jag drar en vit lögn eller undanhåller honom något. Då och då tycker jag att han läser mig bättre än vad jag gör själv. Det händer att jag frågar honom vad jag tänker. Ofta händer det att vi har samma tanke, för när vi ringer varandra, så säger en av oss att jag skulle precis ringa.
När man har ett funktionshinder, kan det hända att man har något annorlunda kroppsspråk på grund av sin skada/sjukdom. Individer med funktionshinder kan ha ofrivilliga rörelser, vilka inte går att styra. Dessa kan spela oss spratt emellanåt i de mest märkliga situationer. Själv har jag problem med att runda min mun. Min vän har också upplevt att få en fot i ansiktet i en mycket öm situation. De ofrivilliga rörelserna ökar när jag blir arg, glad, upphetsad eller stressad, så jag är tvungen att förklara detta för min partner i början för att han inte ska tro att jag är alldeles tokig och gör det med vilje.Jag brukar tänka hur sjutton kan han stå ut med mig och mitt beteende.
För min del har jag svårt att tro att min vän som är inte handikappad verkligen älskar mig för den jag är och inte enbart för jag är en funktionshindrad kvinna. Detta kan vara jobbigt för båda parter. Vill inte att min vän ska ha en tycka-synd-om- attityd. Jag vill vara en ”vanlig” kvinna och bli älskad på samma premisser som alla andra kvinnor. Det händer att jag tänker att han kunde välja en kvinna som inte var rörelsehindrad för det vore mycket enklare för honom. Det finns ju gränser vad jag kan göra och så skulle han inte vara rädd att bli biten här eller där. Min vän blir ganska irriterad när jag säger hur jag tänker. Det är så att han inte ser mitt handikapp efter snart 17 år. Han ser mig som person, inte något annat. Det finns lösningar på alla praktiska problem. Visst är den sexuella delen i en kärleksrelation viktig, men den betyder inte allt. Sådana saker som närhet, trygghet och att lita på varandra i vått och torrt är också av stor betydelse i ett förhållande.

             
Av  Ewacarin Holmqvist