/ MY POEMS /

GOTT SLUT OCH GOTT NYTT ÅR

 
 
Om några timmar står Loa Falkman för allra första gången 
iförd vinterskrud på scenen på Skansen 
Han har tagit över från Jan Malmsjö att låta oss höra
dikten "Ring klocka ring" ljuda ut i vinternatten..
Jag har varit med om när både
George Rydeberg och Jan Kulle läsa den här klassiska nyårsdikten
Är jag verkligen så till åren kommen?.
Tänk vad tiden rinner iväg och år läggs till år.

Så där vid tolvslaget flammar himmeln upp i olika färger
och det blir ett våldsamt dån någon timme.
Många av oss skålar i champagne
och önskar varandra Ett Riktigt Gott År
Några av oss avlägger nyårslöften i den här stunden.
De glömmer vi så lätt redan dagen efter.
/ ARTIKLAR /

ETT OVÄNTAT ÅTERSEENDE - DEL 3 -

 Bild Google
 
 

Vår VD går runt i lägenheten. Hon känner sig plötsligt rastlös och alldeles ensam. Alexandra tar sin I-phone ännu en gång. Nu scrollar hon till I just call to say I love you. Hon nynnar där hon går och tänker: Hur dum var jag som flyttade hem bara för att jag blev gravid? Jag var inte klok. Varför lät jag mig övertalas av mamma och pappa? Visst var Anna deras enda barnbarn och visst hade eller har Sverige bättre förmåner, då man ska ha barn än vad USA hade eller har. Men ändå! Hon övergav den man som hon älskade eller kanske alltid har älskat sedan slutet på 1980-talet. Mc Scott gjorde det här för en större trygghet i Sverige. En trygghet som skulle leda till en gränslös saknad efter närhet och ömhet. Det trodde hon att hon skulle finna i Lars. Om Alexandra ska vara ärlig så fanns det ömhet i början, men förälskelsen övergick aldrig i kärlek. Eller var det så här: Lars var bra att ha, då hon behövde en man vid sin sida? När hon tänker efter, var det nog så. Gud, så hon ångrar att hon flyttade hem! Hon skulle ha lyssnat på sitt hjärta. I USA har det alltid funnits större möjligheter om man vill jobba för att uppnå målet. Deras syn på saker och ting är helt annorlunda än den vi har här i Sverige.

Vinet har gjort Alexandra märkbart nostalgisk. Låten Alexandra hör i öronen just nu får henne att drömma sig bort till den där kvällen år 1988, då hon och Robert hade ätit en enormt god middag på restaurangen som ligger vid Lake Winnebago, där Robert beställt ett fönsterbord. De såg solnedgången gå ner i vattnet. Det var mäktigt minst sagt. Efter middagen spelade orkestern upp till dans. Det var just den här låten de startade med. Robert bjöd upp henne för allra första gången och de dansade tätt intill varandra. Hon kan ännu minnas vilken doft han spred omkring sig. Han hade Van Gils strictly for men. Alexandra tänker; Åh, vad jag tyckte om den doften – Ska gå in på NK i morgon och bara lukta på flaskan. Undrar om han har samma doft på sig idag?

Det har nästan hunnit bli strax före midnatt, då vår kvinna kommer ut i köket. Minnena sköljer över henne den här fredagskvällen som en mjuk och varm pläd. Plötsligt är det år 1990. Mycket snart ska hon bli mamma. Alexandra befinner sig i Appleton på ett av stadens allmänna sjukhus. Robert och hon hade inte råd med någon försäkring på den tiden. Annars skulle det varit tryggare på ett privat sjukhus, där man hade egen sjuksköterska som hjälpte henne med Anna under de första dagarna. Anna är född natten till en fredag. Such a night. Det är inte så underligt att deras dotter är en nattuggla, full av liv, med ekorrögon som är pigga och glada nästan jämt. Hon är impulsiv – lite för mycket ibland. Det här är hennes mammas åsikt. – Alexandra minns Roberts första ord när han fick se sin dotter för första gången: My babygirl has my mouth, my big and soft lips. Det var den dagen Alexandra fick push-presenten, en guldkedja med en guldberlock i form av en nyckel. På presenten fanns det ett kort fastklistrat, där Robert hade skrivit: ”Here is the key to my heart”. Den nyblivna mamman blev både häpen, glad och mycket rörd. Hon tog Roberts hand och drog honom intill sig. Alexandra viskade: It is too kind of you – I love you my sweetheart -. Hon nästan snyftar till då och då när hon tänker på det där och på hans läppar som hon känt så många gånger mot sina egna. Tala om att den mannen kunde kyssas! Undrar om han fortfarande är lika bra på det som då?

© Ewacarin Holmqvist 2014

/ MY POEMS /

NU

Bild min egen 2013
 
 Nu är julhelgen över.
Klapparna under granen öppnade.
Revbenen uppätna liksom lutfisken.
Den som blev så himla bra i år..
Av julskinkan finns en del kvar.
Som kan frysas in till pytt i januari,
Då kassan är skral.
Det finns också lite av julgodiset från julen
Som man kan mumsa på då och då
När man går förbi.
 
Nu återstår att säga adjö till det gamla året
Och välkomna ett alldeles, alldeles nytt.
Vilket vi inte vet någonting om -
Och tur är väl det. -
I luften är det fullt av förhoppningar
Inför det nya året...
När vi skålar vid tolvslaget
Och hör Sveriges domkyrkor ringa in
Det fräscha året i vinternatten
Ja då - faller en tår på någons kind
För somliga av oss har svårt för avsked
Och gå vidare in i ovissheten.
 
 

© Ewacarin Holmqvist 2014.