/ KROPP OCH SJÄL /

KANSKE FINNS DET ANDRA VÄGAR ATT GÅ...

 
När jag var på väg och skulle som vanligt veckohandla, så hade jag tusen tankar i mitt huvud rörande det som jag brinner allra mest för i livet - det här att skriva - . Kanske är det för tufft i min situation att dels vara en bra arbetsledare för min personal, som är ett måste för att jag över huvudtaget ska kunna leva ett drägligt liv, samtidigt som jag vill genomföra ett större projekt . Jag måste se min arbetsledarroll som ett arbete, dessvärre utan lön och även delvis utan någon ledighet, men det är så det är. Jag tror inte att jag skulle vilja ändra på det, för jag vill ha full "koll" på mitt eget liv. Är man ett "kontrollfreak" ( som jag nu är), så vill man ju göra ett korrekt, bra och välorganiserat arbete och sådant är inte gjort över en kafferast.
 
Personlig Assistans betyder att jag har hjälp med det jag inte kan utföra praktiskt. Min personal är således mina förlängda armar och ben och i mitt fall även min mun emellanåt. Alltså är det jag som beslutar vad, när och hur jag ska göra saker och ting. Det som jag tycker tar tid är själva kommunitionen mellan min personal och mig. Det finns tillfällen då jag struntar i att säga något och istället få något gjort här hemma. Inget roligt val men...Brukar ibland skriva checklistor på arbetsuppgifter.. Javisst är det en bra metod, men så kommer något akut emellan, så är hela listan förstörd.
 
Ibland förbannar jag den barnmorskan som tappade mig,men när jag tänker efter vad hjälper det nu snart 63 år efter och vem vet hur mitt liv sett ut om jag inte varit i den situationen. Hade jag varit lika road av att skriva då? Av ordens makt? Ligger skrivandet i mina gener eller har jag själv odlat fram den här stora passionen?
 
Ännu en gång  har jag insett att jag och stress inte går ihop. Det behövs så lite för min eländiga mage ska säga ifrån och sedan tar det tid för den att komma i balans på nytt. Under veckan som gått har den blivit bättre, men inte som den brukar vara trots att jag har sovit, tänkt på vad jag har ätit och dragit ner ännu mer på mitt kaffedrickande. Trots det känner jag vissa små kramper som gör mig rädd att det hela ska starta om igen. En oro vilken medför att jag inte törs äta och då vet jag att det blir fel det också. Så det var inte roligt att stå i butiken idag, där jag bara fokuserade på bra produkter på mejerihyllan. Sådana varor är dessutom dyra - inte bra för min kassa just nu. Det här kan också skapa en viss stress!
 
Usch, jag som var så bra länge och glad i sinnet och full av energi att välja ut texter att skicka iväg, så drabbas jag av min mage ännu en gång. Det gör att jag blir lite ledsen till mods. Har svårt att ta det lugnt när hela jag vill något annat och som jag verkligen brinner för. Men such the life - det är bara att inse och lära sig att leva med.
 
  hemvägen funderade jag över det här som finns fortfarande inom mig: Varför jag alltid behöver bevisa för mig och alla människor att jag kan och att jag är en människa som alla andra? Jag nöjer mig inte med att jag har slitit och fått en högskoleexamen, rest runt i andra länder där jag har föreläst. Lyckats att bo i egen lägenhet tillsammans med två underbara katter. Har några få nära vänner som verkligen ställer upp vid behov. Vad är det jag behöver bevisa mer? Eller är det så här att jag avskyr mitt funktionshinder, så jag inte alls har, som jag så ofta säger, lärt mig leva med det? Nå, kanske är det så, kanske inte. Varför är jag inte nöjd med mig själv. Måste ständigt sikta högre och högre...
 
När jag åt tidig lunch som var mindre än vanligt trots att jag hoppade över frukost, så tänkte jag tyst för mig själv: Är det nödvändigt med ett större projekt? Vad skulle jag uppnå med det? Är det värt all den här kraften och energin? Om det dessutom påverkar min hälsa för jag inte hinner och att ett större projekt inte bli så bra som jag vill utan att jag slarvar och sammanställer något bara för att det ska, så har ju det hela varit meningslöst.
 
Låt mig nu se vad steg ett leder till. Jag har ju skickat åtta texter till fem olika personer. Fyra av dem har inte svarat. Vem vet vad de svarar trots att det är hårt att komma fram. Varför är det så viktigt att lämna efter sig något till eftervärlden? Kanske finns det andra vägar att gå? Vägar som jag har glädje och nytta av medan jag lever. Jag sa ju till pappas släkt, som var på mig att jag skulle ge ut en bok, att jag inte tänkte göra vad så många i min situation gör. Så varför skulle jag göra tvärtemot idag när livet snart sjunger på sista versen? Jag vet att blogga är min grej. Det tar inte mycket tid att få ihop ett inlägg och i en blogg kan man byta ämne från det ena inlägget till det andra, något som passar min rastlösta själ.
 
Jag hoppas att jag kommer att lyckas med steg ett. Att någon säger att jag skriver bra. Det finns ju fler vägar att gå än via ett bokförlag för att bli publicerad. Det hade tagit väldigt lång tid att gå den vägen och jag är osäker på om jag skulle ha tålamod att vänta. Då är det smartare att gå den vägen jag har gjort nu och se vad som händer så småningom. Men som sagt: Jag är medveten om att det krävs armbågar att ta sig fram eller de "rätta" kontakterna. Det sista som överger en människa är hoppet, så här sitter jag och tror på hoppet!
 
/Ec
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
/ KROPP OCH SJÄL /

ATT JAG ALDRIG LÄR MIG

 
GODAFTON Sverige! Jag har inte varit inne här på några dagar. Det känns som en evighet. Men så blir det emellanåt.Det här med att blogga är som ett gift (ett positivt sådant) som jag älskar och som känns underligt när jag inte gör det under några dagar. Att göra ett uppehåll är aldrig bra för min statistik, men jag har annat att syssla med förutom mitt arbetsledarskap och att hålla den här sidan vid liv. I kväll är jag ganska glad för under helgen som gick fick jag steg ett klart i mitt stora projekt. Nu är det bara att vänta på svar, något som inte ligger på mig. Det kommer när det kommer. Kanske kommer jag att skicka mina provtexter till ytterligare två personer men det har jag inte beslutat ännu.
 
Igår, måndag, började dagen så effektiv. Gick till min matbutik och köpte kattsand på förmiddagen. Våren tycks dröja för det var kallgrader och inte alls skönt. Det var nog bra att få lite luft inför eftermiddagen som jag ägnade åt en del privata och svåra mail att skriva till de mina. Jag som är van att formulera mig i skrift, höll på som Tom Hanks, i filmen "You´ve got mail", att radera den ena formuleringen efter den andra. Till sist blev jag nöjd. Jag åt min middag klockan 19 och då slängde jag i mig den, för jag hade andra saker på lut. Bäst att arbeta medan jag hade ångan uppe.
 
Att jag aldrig lär mig att det går åt skogen om jag stressar för mycket och dricker kaffe för att hålla mig pigg. Dagen slutade med våldsamma kramper i magen. Kunde inte sitta rakt upp utan jag satt hopkrupen i min stol och skulle se "Molanders" som jag inte vet något om idag, för jag mådde så illa från klockan 20.30 till 04.30, då jag äntligen kunde kasta upp. Så småningom försvann också dessa hemska kramper. Omkring klockan 05.30. kunde jag äntligen somna och sov djupt och gott till över klockan 11.00 i förmiddags.
 
Idag har jag mest softat runt i lägenheten och varit noga med att få i mig vätska och lite mat. Även om magen är öm fortfarande så är det ingenting mot igår. Snart ska jag krypa till kojs, men innan dess måste jag dricka något igen för jag är törstig, något som är olikt mig. Kanske jag ser lite på "skenet bedrar" medan jag släcker min törst.
 
/Ec
 
 
 
/ Allmänt /

SÅ ÄR DET FREDAG OCH EN NY HELG VÄNTAR...

 
Det slog mig nyss att det är tur att det är en sådan vecka, där min helg börjar på fredagen. Jag har, vad man kan kalla en "långhelg". Det här händer en gång i månaden. Tycker att det är extra skönt idag för jag känner mig "slut i både sinne och kropp" efter vecka 8, vilken har varit jobbig på många sätt. Två i personalen har varit sjuka och då får jag som arbetsledare ändra saker och ting. Släcka de akuta bränderna och ibland krävs det en viss omplanering av min dag, för att få det hela att fungera. Det tar tid och kraft. Men nu är det som sagt fredag och jag kan luta mig tillbaka och vila. Skönt!
 
Jag hade en härlig sovmorgon. Min hankatt kom upp till mig en stund i morse.  Lade sin blöta nos mot min kind och tittade på mig. Hans blick ville säga: "Somna om, så går jag ut till Husse och ser om jag kan få frukost." Jag somnade om så skönt och gott. Klockan hade hunnit bli 09.30. när jag vaknade på nytt till samma trista väder som vi har haft den senaste veckan. Det blir aldrig dag utan man går i kvällsljus hela dygnet. Det är oftast blåst och kallgrader. Blåsten gör att det känns kallare, så jag drar mig för att gå ut. Hoppas det blir bättre väder under kommande helg, så jag kan passa på att gå en promenad.
 
Fredagmiddagen blir kalops på burk med kokt potatis och morötter samt förstås rödbetor. Idag står min vän/assistent i köket, så jag misstänker att han lägger sin touch på kalopssåsen. Han skulle ha blivit kock för han har så mycket mat i sig. Det värsta, då menar jag på ett positiv sätt, att han har skämt bort mig med all god mat under årens lopp. Så det är inte konstigt att jag "vråläter" under helgerna och tar det betydligt lugnare i veckorna, då jag oftast äter ensam. Hur roligt är det? Kanske tar jag mig en Cider till maten. Det var så längesedan. Cider och fredag - då vet jag att det är helg - I kväll hoppar jag över fredagsmys, men jag har en grönmögelost i kylen och jag köpte salta kex igår, så vi kanske tar några i kväll framför teven.
 
Det är bok-och filmtips i Go´kväll, något som jag inte vill missa. Tänk vad jag har blivit förtjust i olika programmagasin under de senaste åren. Jag gillar att kunna gå fram och tillbaka under programmets gång. Plocka go´bitarna och låta resten vara.  Klockan 20 sänder SVT "en helkväll med Lena Philpsson" som jag tänker vila ögonen på. Jag tror att jag kommer att få en trevlig fredagskväll...
 
/Ec