/ KROPP OCH SJÄL /

EN NÅGOT ANNORLUNDA TORSDAG





Det blev en annoorrlunda torsdag än vad jag hade tänkt mig. Idag skulle jag egentligen åkt över till Köpenhamn och gått på Tivolis julmarknad. I lördags öppnade de den för året och den håller på till den 30e december.

Men tji fick jag. Klockan 04.30 vaknade jag med våldsamma kramper i nedre delen av ryggen. Jag hade könt mig smått illamående hela veckan. I natt eller tidigt i morse hade jag våldsamma täta kramper, som varade i cirka en timme. När klockan blev sex kom min första assistent för dagen. Jag steg upp, gick in på toaletten, där jag satt under ungefär 1,5 tim. Orsaken att jag satt kvar så länge var att jag var rädd för att kasta upp när jag reste mig.

I nära åtta timmar led jag, men så i ett trollslag försvann kramperna. Nu när jag skriver de här raderna finns bara ömheten kvar och en trötthet. Gissa en som kommer att sova i natt och jag har två hela dagar som jag bara kan ta det lugnt. Allt kommer att bli bra igen och Köpenhamn finns ju kvar hela december.

Nu ska jag bara dricka något sedan hoppar jag i säng! Det ska bli underbart efter en jobbig dag!



Av Ewacarin Holmqvist 
/ Allmänt /

ETT STÄNK AV NOSTALGI






När jag kom hem från min promenad i eftermiddags, låg det ett kuvert till mig på hallmattan. Jag kände igen handstilen och avsändarens adress. Numera får jag sällan personliga kuvert och verkligen inte alls ofta från USA.


Idag finns det andra sätt att kommunicera på som går betydligt snabbare än vanlig "snigelpost". För min del har jag ett dubbelt förhållningssätt till den nya tekniken. Jag tycker den har sina fördelar att om det är något viktigt kan vi få besked samma dag eller dagen därpå. Sedan kan det vara trevligt att hålla ett handskrivit brev i handen. Det kan vi ju spara och läsa om vid tillfälle. Jag vill tro, att vi tänker mer på mottagaren när vi har suttit och skrivit, kanske grunnat lite på våra formuleringar innan vi postade brevet. Ja, jag tycker att ett brev av den äldre modellen är mer personligt . Själv upplever jag att det ligger mer känslor och tankar i de breven som vi får via "snigelposten".


Jag tog upp mitt kuvert från golvet. Tullen hade i vanlig ordning öppnat och kollat om adressaten hade stoppat i något mer än bara det dubbla kortet. Så var inte fallet! När jag hade tagit av mig ytterkläderna, lagade jag en kopp te. Gick med mitt te till uterummet och sakta började jag läsa min styvmammas rader.


En stänk av nostalgi sköljde över mig, där jag satt. Kvinnan på andra sidan atlanten skrev om stort och smått, men också att när hon saknade pappa, så lyssnade hon på Gunnar Viklund. Hon mindes hur pappa lett mot henne, då hon hade tagit hans hand, när de hade lyssnat på "Vi ska gå hand i hand".


Under en stund, stod tiden stilla. Det var som alla minnen från en förfluten tid återvände. Jag blev både varm och kall. Om en månad blir det tre år som han gick bort, precis före jul. Minns vad jag gjorde den där dagen som jag fick beskedet. Har det verkligen gått tre år?


Tack styvmamma, för att du fick mig att sitta ner en stund och minnas... Jag tror vi människor behöver det ibland. Minnas och känna i hjärtat hur det var en gång.




Av Ewacarin Holmqvist     

/ KROPP OCH SJÄL /

OM VÄNSKAP. OM ÄRLIGHET FAST DET KAN GÖRA ONT. OM ATT KUNNA FÖRLÅTA.





Jag har varit inne på vad vänskap betyder för mig i åtskilliga inlägg under mina år som bloggist. Nu återkommer jag till det här mellanmänskliga fenomenet ännu en gång.  Under den senaste veckan har jag verkligen funderat mycket kring vänskap och på mitt synsätt då det gäller den här formen av relationer i mitt liv.


Hur ser vänskap ut? Jag vill citera vad som står på kuben på nätet nämligen: "Vänskap kan man inte se bara känna. Och det känns bra. Tryggt och skönt. Man vet att man inte är alldeles ensam. Det finns någon att gå till". (Källa: Kuben på nätet)


Jag hade aldrig klarat mig utan att ha vänner, och då mina allra närmsta sådana. Då skulle livet vara tomt och då skulle jag inte vara någon. Vi människor blir alltid någon i relation till en annan människa. Liksom jag kan gå till mina nära vänner när jag har bekymmer, vill jag att de ska kunna komma till mig då de har det svårt med något.


Absolut ärlighet fodras i alla nära relationer, hur svårt det är. Din nära vän förstår och kommer att hjälpa dig om du är ärlig. Sanningen kommer fram till slut.  Visst kan ärlighet göra ont, men inte så ont, så den är värd en lögn.

Så här skriver Jonas Gardell om ärlighet i sin dagbok. Jag hittade det på nätet:


" Var hur ärlig som helst!" uppmanade han mig, och jag tänkte att det skulle jag naturligtvis inte alls vara. Jag skulle vara klok, och det är inte alls samma sak.

Ärlighet är alltid relativ och alltid ett instrument. Den är aldrig absolut och aldrig själva musikstycket.

Så länge ärligheten inte utesluter humor och kärlek är det möjligen okej. Men ärlighet utan humor och kärlek är bara ett maktmedel bland andra.

Dessutom har vi alltid ett val. Liksom i bridge när vi sitter med ett antal kort på hand men spelar ut - och visar därmed upp - endast ett i taget av dem. Det säger bara att i det här givna ögonblicket är det detta kort vi väljer att visa upp för omvärlden. Inte att det inte fanns andra möjliga - och lika ärliga - kort att visa.

Den som säger: "Jag var bara ärlig", är inte mer ursäktad än någon annan. Ärligheten är inte ett carte blanche som fritar oss från ansvar. Den som säger: "Det kan inte hjälpas, jag måste vara ärlig" kommer inte undan sitt maktutövandes konsekvenser.


Motsatsen till ärlighet är inte med nödvändighet falskhet. Lika ofta är ärlighetens motsats hänsyn och mod". (Källa: Gardells dagbok på nätet)


Det fodras både mod och styrka att vara ärlig, men du vinner på det i längden Vi vill ju inte såra eller göra någon illa. Allra minst då det gäller en nära vän.  Det är inte alldeles lätt att få en sådan vetskap som nära vän heller. Det faktum att veta att en person i vänkretsen har råkat illa ut. Men det finns inte någon genväg om din nära vän ska kunna hjälpa att lösa problemet Det som är gjort är ju gjort. Varför ska vi då titta i backspegeln. Nej det är mycket bättre att försöka lägga kraften och energin på att tillsammans lösa det hela bit för bit. Skadan är ju redan skedd.


Jag tror att det är viktigt att när något allvarligt händer i livet, att vi inte behåller det för oss själva. Om vi är riktigt nära vänner, så förstår vi och kan förlåta. Vänskap är till för att hjälpa varandra liksom glädjas med varandra i olika situationer. Nästa gång är det kanske min tur.


En sak är klar: Jag skulle aldrig svika en nära vän.



Av Ewacarin Holmqvist