/ KROPP OCH SJÄL /

MINA BITTERLJUVA STUNDER MED DIG

 
 
 

Det finns ögonblick som jag aldrig glömmer, som finns där då jag blundar. Ögonblick som aldrig suddas ut vad som än sker i livets villervalla. Ögonblick som jag tar fram, då jag behöver skratta lite. Då jag vill drömma mig bort från vardagens tristess.

Det finns känslor som dröjer sig kvar, känslor som är varma och behagliga. De förknippas med sann trygghet och medmänsklighet. Känslor där ord är överflödiga, där vi förstår varandra ändå. Känslan att få vara den vi nu är kan upplevas som mycket behaglig.  Då vet vi att vi har hittat hem.

Det finns minnen som jag har som bara tillhör mig. Minnen av skratt, gråt, total närvaro men även frånvaro, minnen som betyder så mycket för mig, minnena med dig.

Det finns ett par ögonblick med dig som har etsat sig fast på min näthinna. Jag tar fram dem vid behov i min vardag. De ögonblicken kan ingen ta ifrån mig. Det finns känslor som dröjer sig kvar inom mig, känslor av lycka, sorg, längtan och saknad. De där bitterljuva och alldeles fantastiska som jag bär inom mig till nästa gång.

Det finns beröringar som också dröjer sig kvar. När jag lutar mitt huvud mot din axel, då stannar tiden upp några få minuter och det finns bara vi på jorden. Det finns tillfällen då min suck får uttrycka stundens känsla.

 

copyright Ewacarin Holmqvist 2010

/ KROPP OCH SJÄL /

ETT SEMESTERMINNE FRÅN EN SVUNNEN TID

Los Arcos, Gran Canaria
Bild Google
 
Sommaren i Sverige är något speciell, därför tycker jag att det är synd att inte uppleva den. Den är dessutom kort så det gäller att njuta medan jag kan av soldränkta stränder och de svenska bären som mognar och som kan ätas naturella med gräddmjölk och ett uns socker. Inte heller vill jag gå miste om grillkvällarna.
 
I mitten av 1990talet reste jag till Gran Canaria under tre veckor en höstmånad. Jag har alltid försökt resa, då det börjat bli trist väder här hemma. På den här resan bodde jag på i ett område med bara bungalows. Till varje bungalow hörde två små uteplatser. En på baksidan och en mindre på framsidan. Den bungalow som jag bodde i, hade morgonsol på förmiddagarna. Varje morgon öppnade jag dörren och gick ut och satte mig på framsidan och lät solen lysa på delar av min kropp Inte sällan åt jag frukost. Vissa morgnar hämtade jag härliga tomatomeletter från puben inom området. Det var nog så som min passion för frukostomeletter av olika slag föddes. Nåväl, man måste ju ha en viss variation för att inte tröttna på det goda. Därför gick jag och köpte krämiga fruktyoghurtar (sådana som inte fanns att få i Sverige på den tiden) Jag köpte även färska bullar med något gott pålägg. Det fanns en liten butik på området som hade sådana varor.
 
Nu var det dags att återvända till bungalowen och dess framsida. Jag minns hur jag tyckte om de här frukostarna och hur jag njöt av morgonsolen och stillheten som fanns så här dags. Ibland gick äldre hurtbullar  förbi som redan hunnit tagit ett dopp i en av bassångarna som också fanns inom bungalowområdet. Vissa morgnar kom vår städerska och undrade om hon kunde gå in och städa .En sak som jag tycker bäst om är att sitta ensam och filosofera över livet och upplever naturens under, medan jag lägger märke till hur en dag tar sin början. Då är det härligt att finnas till. Att vara ensam med sig själv en stund varje dag (helst på morgnarna är underbart).
 
Det var också under den här semestern på Gran Canaria som jag läste ”klockan saknar visare” av Maj Fant. Boken berörde mig mycket starkt. Hon beskriver det svåra mötet med en obotlig sjukdom och sin tillvaro som ALS-patient. Det fruktansvärda i att långsamt och succesivt förlamas, förtvina och tvina bort beskrivs personligt och mycket självutlämnande. Samtidigt som boken innehåller mycket sorg och smärta, lyfter den även fram att livet är värt att kämpa för. Jag minns att jag knappast kunde släppa boken och hur jag skrattade ibland medan jag grät många gånger. Jag kände igen situationer hos läkare, möten med arbetsterapeuter/sjukgymnaster och delvis personliga assistenter. Jag kände också igen hennes trygghet i familjen.
 
När jag reser på semester, åker jag inte på utflykter och så vidare, utan jag försöker koppla av för mitt liv här hemma innehåller full fart för det mesta.  
 
Det börjar att rycka i min restarm. Det vore roligt att resa ytterligare en gång medan jag kan och har mina sinnen i behåll att kunna få njuta av ännu en resa till solen och värmen.

 

/Ec

 

 

 
/ Allmänt /

EN PERSONLIG HÄLSNING BETYDER OMTANKE

 
 
Foto: Scanpix
 
Under sommaren 2013 tror Posten att vi svenskar kommer att skicka 28 miljoner vykort. Det har framkommit i en ny undersökning som Posten har gjort. Bland de som är mellan 15 och 29 år, och uppväxta med kontakter via nätet säger ändå de allra flesta att de föredrar att få en hälsning i brevlådan. Att skriva en personlig hälsning på ett vykort betyder att vi bryr oss om någon. Mottagaren kan se vykortet som ett minne och som kan sättas upp på kylen under en tid.
 
Andreas Falkenmark, vd för Posten, tror att den fysiska händelsen i form av att skicka vykort kommer att spela allt större roll för att visa omtanke. Att vi bryr oss lite extra.
 
Själv köper jag ofta en bunt trevliga vykort när jag går förbi någonstans. I mitt fall har jag alltid ett häfte porto hemma. Ibland sätter jag mig ned vid köksbordet och skriver en personlig hälsning till någon som jag tänker på. Det tar inte så lång tid, men kan glädja någon.
 
Trots alla sociala medier och mobiler, hoppas och tror jag, liksom Andreas Falkenmark, att det klassiska gamla vykortet alltid kommer att finnas. Det är många som tycker att det är roligt att skicka minnen från olika städer och som finns kvar, men det är klart att vi kommer att skicka mer digitalt medan de fysiska kommer att visa på ett större värde.
 
/Ec