/
KROPP OCH SJÄL /
KANSKE FINNS DET ANDRA VÄGAR ATT GÅ...
När jag var på väg och skulle som vanligt veckohandla, så hade jag tusen tankar i mitt huvud rörande det som jag brinner allra mest för i livet - det här att skriva - . Kanske är det för tufft i min situation att dels vara en bra arbetsledare för min personal, som är ett måste för att jag över huvudtaget ska kunna leva ett drägligt liv, samtidigt som jag vill genomföra ett större projekt . Jag måste se min arbetsledarroll som ett arbete, dessvärre utan lön och även delvis utan någon ledighet, men det är så det är. Jag tror inte att jag skulle vilja ändra på det, för jag vill ha full "koll" på mitt eget liv. Är man ett "kontrollfreak" ( som jag nu är), så vill man ju göra ett korrekt, bra och välorganiserat arbete och sådant är inte gjort över en kafferast.
Personlig Assistans betyder att jag har hjälp med det jag inte kan utföra praktiskt. Min personal är således mina förlängda armar och ben och i mitt fall även min mun emellanåt. Alltså är det jag som beslutar vad, när och hur jag ska göra saker och ting. Det som jag tycker tar tid är själva kommunitionen mellan min personal och mig. Det finns tillfällen då jag struntar i att säga något och istället få något gjort här hemma. Inget roligt val men...Brukar ibland skriva checklistor på arbetsuppgifter.. Javisst är det en bra metod, men så kommer något akut emellan, så är hela listan förstörd.
Ibland förbannar jag den barnmorskan som tappade mig,men när jag tänker efter vad hjälper det nu snart 63 år efter och vem vet hur mitt liv sett ut om jag inte varit i den situationen. Hade jag varit lika road av att skriva då? Av ordens makt? Ligger skrivandet i mina gener eller har jag själv odlat fram den här stora passionen?
Ännu en gång har jag insett att jag och stress inte går ihop. Det behövs så lite för min eländiga mage ska säga ifrån och sedan tar det tid för den att komma i balans på nytt. Under veckan som gått har den blivit bättre, men inte som den brukar vara trots att jag har sovit, tänkt på vad jag har ätit och dragit ner ännu mer på mitt kaffedrickande. Trots det känner jag vissa små kramper som gör mig rädd att det hela ska starta om igen. En oro vilken medför att jag inte törs äta och då vet jag att det blir fel det också. Så det var inte roligt att stå i butiken idag, där jag bara fokuserade på bra produkter på mejerihyllan. Sådana varor är dessutom dyra - inte bra för min kassa just nu. Det här kan också skapa en viss stress!
Usch, jag som var så bra länge och glad i sinnet och full av energi att välja ut texter att skicka iväg, så drabbas jag av min mage ännu en gång. Det gör att jag blir lite ledsen till mods. Har svårt att ta det lugnt när hela jag vill något annat och som jag verkligen brinner för. Men such the life - det är bara att inse och lära sig att leva med.
På hemvägen funderade jag över det här som finns fortfarande inom mig: Varför jag alltid behöver bevisa för mig och alla människor att jag kan och att jag är en människa som alla andra? Jag nöjer mig inte med att jag har slitit och fått en högskoleexamen, rest runt i andra länder där jag har föreläst. Lyckats att bo i egen lägenhet tillsammans med två underbara katter. Har några få nära vänner som verkligen ställer upp vid behov. Vad är det jag behöver bevisa mer? Eller är det så här att jag avskyr mitt funktionshinder, så jag inte alls har, som jag så ofta säger, lärt mig leva med det? Nå, kanske är det så, kanske inte. Varför är jag inte nöjd med mig själv. Måste ständigt sikta högre och högre...
När jag åt tidig lunch som var mindre än vanligt trots att jag hoppade över frukost, så tänkte jag tyst för mig själv: Är det nödvändigt med ett större projekt? Vad skulle jag uppnå med det? Är det värt all den här kraften och energin? Om det dessutom påverkar min hälsa för jag inte hinner och att ett större projekt inte bli så bra som jag vill utan att jag slarvar och sammanställer något bara för att det ska, så har ju det hela varit meningslöst.
Låt mig nu se vad steg ett leder till. Jag har ju skickat åtta texter till fem olika personer. Fyra av dem har inte svarat. Vem vet vad de svarar trots att det är hårt att komma fram. Varför är det så viktigt att lämna efter sig något till eftervärlden? Kanske finns det andra vägar att gå? Vägar som jag har glädje och nytta av medan jag lever. Jag sa ju till pappas släkt, som var på mig att jag skulle ge ut en bok, att jag inte tänkte göra vad så många i min situation gör. Så varför skulle jag göra tvärtemot idag när livet snart sjunger på sista versen? Jag vet att blogga är min grej. Det tar inte mycket tid att få ihop ett inlägg och i en blogg kan man byta ämne från det ena inlägget till det andra, något som passar min rastlösta själ.
Jag hoppas att jag kommer att lyckas med steg ett. Att någon säger att jag skriver bra. Det finns ju fler vägar att gå än via ett bokförlag för att bli publicerad. Det hade tagit väldigt lång tid att gå den vägen och jag är osäker på om jag skulle ha tålamod att vänta. Då är det smartare att gå den vägen jag har gjort nu och se vad som händer så småningom. Men som sagt: Jag är medveten om att det krävs armbågar att ta sig fram eller de "rätta" kontakterna. Det sista som överger en människa är hoppet, så här sitter jag och tror på hoppet!
/Ec