/ KROPP OCH SJÄL /

IT COULD BE WORSE, IT COULD BE BETTER

SORGSEN

Jo, det är sant! Nu är jag färdig att "kasta in handduken" för gott. Jag som brukar vara stark, märker nu att jag inte har de krafter jag skulle vilja ha och behöver för att kunna leva ett "normalt" liv. Ursäkta Andreas att jag gnäller, när jag vet hur din vardag är. Kanske har jag, om vi jämför med ditt liv, en guldsits eftersom jag har LSS och du vanlig kommunal hemtjänst. Jo, jag vet att " It could be worse, it could be better", men just nu har jag svårt att tänka på det här sättet. Det är alltför mycket som inte stämmer för tillfället.
Livet rullar inte på som jag skulle vilja att det gjorde. Min vardag flyter inte på som jag hade önskat att den skulle kunna, utan att jag var tvungen att peta i den var eviga dag. Det måste jag för att hålla mig "själv flytande". Har väl annat att göra än att "ringa in" vikarier som inte sitter hemma och väntar på att jag ska ringa. Behöver gå till tandläkaren, till frissan, till nagelbyggaren osv, men jag törs inte beställa tid som jag sedan får avboka på grund av personalens sjukdomar.
I kväll tycker jag mycket illa om den barnmorskan som ställde till det för mig för snart 56 år sedan. I tre minuter hann jag vara som vilken baby  som helst, men så gled jag ur hennes händer och ner i golvet. Till mina föräldrar sades inget, men efter sju månader märkte de att jag inte utvecklades som en baby ska göra. Vad den professorn sa i Lund kan vara oskrivit, för han hade fel eller mötte fel sorts personer. 
När jag låg i Lund 1975 bad jag att få läsa min journal och där står det att jag blivit tappad i golvet av XX, något som man inte hade berättat för mina föräldrar. Den kunskapen fick de genom mig som då var 25 år.
Många säger till mig: "Var glad att du har ditt huvud". Visst det är alltid en tröst men inte fullt ut. Och vem vet, det vore kanske bättre att vara totalt omedveten om sin omgivning än som det är idag? Så tänker jag i mina mörka stunder medan om jag har mina ljusa dagar tycker jag att livet är ganska hyggligt ändå. Det måste vara mänskligt att tänka så lite då och då.
Barnmorskan kunde väl ha sett till att jag haft två fungerade armar och att mitt tal inte hade drabbats. Men nä, Om jag hade kunnat talat hade jag fört min egen talan i alla situationer. Det skulle vara underbart. - Nu är jag hänvisad att mina assistenter tolkar vad jag säger om någon ringer och hur trevligt är det att ha en människa inblandad i ett privat samtal med en äldre släktning. OK, jag försöker ju ha en assistent till sådan social kontakt, någon som jag kan lita på. Men ändå...
Om jag hade haft två fungerade armar, så kunde jag göra förflyttningar på egen hand via en glidbräda. Jag drömmer om att gå på toaletten själv. Vilken lycka! Hur roligt är att en annan människa har inblick i den mest intimma situationen.
Att kunna stiga upp och lägga sig är en annan sak som jag skulle vilja här i livet. När jag vaknar klockan tre till fem på nätterna då är jag ensam med mina katter och så radion, som jag kan nå. Det där att bara ligga på en sida är tufft många gånger:
Vill absolut inte att mina läsare ska ha medlidande eller tycka synd om mig. Jo, kanske lite...."S". Det här inlägget var mest att få ut allt som kändes så tungt och gjorde så ont idag.
Andreas, jag är inte alltid så stark och fantastiskt som du tycks tro! Slå gärna en signal om din mobil fungerar. Din röst gör mig glad. Glad behöver jag vara i morgon för jag har bredvidgång ca fyra timmar i morgon. 
Men som sagt:" It could be worse, it could be better" Så....

Ewacarin Holmqvist
#1 / / Rut:

Det är svårt att skriva en kommentar till den berättelse du satt på pränt här.
Jag är djupt gripen och har bara suttit här en lång stund och bara stirrat rakt fram.
Nog har jag förstått att du varit rörelsehindrad men inte så hårt drabbad och inte på grund av så olyckliga omständigheter.
Ändå är du för det mesta på så gott humör och skriver så roligt och jag kan bara instämma med de som säger var glad åt din intellligens.
Jag har kommit att beundra dig och var i förstone osäker på om jag skulle våga skriva alls i din blogg.
Ewacarin, om det kan vara till någon tröst så låt mig få fortsätta vara din vän och höra av mej då och då.
Nu ska jag lämna plats åt Andreas, jag förstår att ni står varandra nära som vänner.
Tusen kramar.
Rut.

#2 / / Andreas:

Jag tycker också att det är svårt att kommentera detta men jag tycker Du är otroligt tålmodig! Jag uppskattar verkligen dina ord om mig. Självklart vill jag vara din vän - för alltid!

Det är bra att Du vill ge oss en inblick i din situation, en inblick som hos oss väcker eftertanke och får oss att stanna upp ett tag och kanske tänka efter. Alla fick inte det där livet där så mycket är självklart, som att kunna tala och ha två armar som lyder hjärnsignalerna. Eller ben heller för den delen.

Men - Stort Tack för att Du delar med dig av din situation. Önskar att många fler fick en inblick i det faktum att livet inte är så självklart alltid. Att det finns dom som måste ägna större delen av sin vakna tid för ren och skär överlevnad. Även i Sverige.

Givetvis har ringt - redan innan jag skrev den här kommentaren! Och förlåt mig för mitt 'dumma' svar på ditt sms men då hade jag inte läst det här.

KRAM!

#3 / / Fru Lydia:

Jag kan bara instämma i att det här är svårt att kommentera.
Om du någonsin har tvivlat på att du kan få människor att "se" hur det är att vara i din och liknande situationer, där man är så beroende av andras hjälp, så sluta med det.
Sätt dig och skriv ner din historia.
Jag har ganska lätt att kunna se helheten hos andra människor och inte bara det som syns på ytan, men nu har du fått mig att se ännu lite längre.
Och många många människor behöver få veta hur det är.
Jag blev skakad när jag läste om vad barnmorskan gjort. Och konsekvenserna det fick.
Jag skulle vilja ge dig en stor kram. Jag gör det i tankarna.

#4 / / rita:

Kramar om dej, gör jag!
Vad skall jag skriva?
Men ärligt, vem vi än är,, och hur vi än mår,, ALLA har vi våra OK att bära! Vissa dagar är det lätt, och vissa dagar är det jäkla tungt!