/ HEMMET /

ETT BLOGGBLAD NUMMER 3 2014.

 
har ni mig här igen. Det här inlägget tillkommer i en av mina minipauser, därför kan det inte bli allt för långt. Ändå vill jag ge ett livstecken från mig. Det är viktigt att min sida är levande för er läsare. Just nu skulle jag önska att dygnet hade dubbelt så många vakentimmar som det har. Det är alltför mycket som jag inte hinner med men som jag skulle vilja. Just nu  skulle jag inte vilja vara funktionshindrad och varit så beroende av andra som jag nu är. Det "tillstånd" upptar större delen av min vardag. Rekrytering av ny personal, inköringsperiod av nya personer är inte gjort på en kvart, en vecka, en månad utan det tar flera månader. Sedan ska jag lägga scheman och så vidare. ibland tror jag, att icke funktionshindrade personer också är fullt upptagna med sin vardag, så det är nog att "see the fact" och försöka hänga med och se möjligheterna. Kanske finna de där guldkornen som finns i det lilla i vardagen. Är ju ett stort fan av livet så jag tror att jag snart ser ljuset i tunneln.
 
Vid lunchtid hastade jag ner till en matbutik för att köpa Bacon till en större fläskpannkaka vilken delvis ska vara min middag idag samt resten fryser jag in. Varför håller jag på med sådant här? Måste jag bevisa för mig själv att jag är "duktig" och en riktig husmor mitt i allt annat? Förmodligen är det så! Jo, det är sant att hemlagad mat är godare och kanske bättre än "fast food", men måste jag göra så mycket? Nåväl nu är jag som jag är, Tyvärr är det inte mycket  att göra åt.
 
När jag hastade iväg, blev jag förvånad att det var så kyligt som det verkligen var i skuggan. Inomhus såg det annorlunda ut, då solen sken in i min lägenhet och jag fick en föraning om att våren är på gång. Men den får gärna vänta lite till, annars kommer det där men "spring i benen" som gör att jag får svårt att koncentrera mig på en sak vilken har deadline den 20:e mars. Vill så gärna lyckas med den, men då bör jag ägna mig åt "projektet" mycket framöver.
 
Säkert har ni som följer mig förstått att jag brinner för mitt skrivande och det tilltar i styrka med åren. Det är som en drog som jag måste ha för att må riktigt bra. Jag skrev en text med titeln "Varför skriver jag" för ett antal år sedan. Jag citerar ur den:
 
"Varför skriver jag? Jag är beroende av andra personer i nästan allt jag gör förutom när jag skriver. Där behöver jag verkligen ingen hjälp eller assistans. Kanske är det som Pamuk påstod i sitt tacktal att” Most of the time the urge is to be alone in a room, so that is why I write”. Ligger min största längtan i det faktum att jag vill vara alldeles ensam någonstans, därför går jag in och skriver? Det skulle vara mycket möjligt, även om jag inte tror att det är själva kärnan till varför jag skriver. Det måste nog vara något annat.
 
Under tiden som jag har haft min blogg, har jag fått kommentarer av andra bloggare, men även från de som lever på sitt skrivande. Kommentarer som värmer och uppmuntrar mig att fortsätta att skriva för ”du kan konsten att förmedla en känsla”.En person som har skrivandet som yrke skrev till mig: Tänk inte, bara skriv. Jag går nu också en skrivarkurs, så jag lär mig att skriva på ”rätt” sätt. Visst hägrar det att kunna leva på mitt skrivande och nu när jag tänker på det så vet jag att det är det som gör att jag skriver".

 

 Nu måste jag återvända till mitt projekt. Det blev ju en längre paus än vad jag hade tid med, men så kan det bli emellanåt.

 /Ec

 
 
 
Mitt arbetsledarskap / Vår / mitt skrivande
#1 / / Anonym:

Lycka till med ditt projekt. Kul att läsa ett nytt inlägg på din blogg. Jag håller med om att det är svårt att få tiden att räcka till. Min hjärna hänger inte riktigt med. När jag ser på almanackan ser jag namnet Mars. Hoppas du kan bilda ett bra team runt dig. Förstår att det är många bitar som ska få plats i pusslet. Kram Bosse