Ewacarins Blogg

 I en text från år 2007 skrev jag så här om mamma: "Vi lever i en annan tid än vad vi gjorde när jag var barn och ungdom. Då hände det att pappa, lillebror och jag lagade söndagsmiddag och hade köpt en bukett blommor till mor Inga. När vi barn blev äldre, var det nästan alltid så att hela familjen tog middagen med till mormor eller farmor utanför Ystad. I mitten av 70-talet var dessa personer till åren komna och deras fysiska ork började sina. Jag minns att mormor hade bakat tårta till kaffet och att alla barnen kom hem med sina familjer. Vi kusiner fick en chans att ses och leka. Självklart byttes lek ut mot "snack" när vi blev lite äldre. Tiden har runnit sedan dess! Det är ett kärt minne som finns kvar i mitt hjärta. 

Idag finns ingen mormor eller farmor kvar att fira. Inte heller du, lilla rara mamma. Du drabbades av en obotlig hjärntumör år 1981 som fick dig att lämna det här livet på jorden alltför tidigt vid 54 års ålder 1983. Den där djävla tumören som kom och förstörde allt det fina med livet. Den gjorde att det otänkbara trots allt blev verklighet så småningom. Vi lärde oss att leva i en annan typ av vardag. Den som aldrig skulle bli som när du fanns hos oss.  

Du hann precis uppleva att jag fick min högskoleexamen. Det är jag otroligt glad för. Tack lilla mamma för alla kvällar du offrade på att vara chaufför till mig när jag pendlade mellan Malmö och Lund cirka två gånger per vecka. Det glömmer jag aldrig! Hur hann du med allting undrar jag nu när jag vet vad det är att ha ett hem att sköta. Du gjorde ju så mycket mera än att sköta hemmet. Först var du hustru med allt vad det innebär. Sedan var du även kurator/psykolog åt släkten, tvätterska åt ett handbollslag, sömmerska, florist, bagare osv. När sov du? Du var alltid där, då vi barn behövde dig. Du var en klok mamma för du gav oss barn råd, sedan fick vi själva ta besluten och lära oss av våra misstag. "De kan jag inte göra åt er", sade du alltid. Det var inte så lätt alla gånger. Vad vet vi som unga vad som är ett "rätt" beslut? Men du hade rätt, det har jag förstått nu i vuxen ålder. Lilla mamma, du lärde mig livets hårda skola, något som jag är glad för att du hann med. Jag har haft stor nytta av den kunskapen må du tro i mitt senare liv. (Ur min text ord till mamma)

Det finns dagar som saknaden är våldsamt stor, trots att du gick bort från din familj för längesedan. Det är dagar då det hänt något eller när jag behövt ett råd. Men så tänker jag att du finns med oss i våra hjärtan och minnet av dig kommer aldrig dö. Just då känns det lättare att gå vidare. Tack att just du var min mamma!

 

Jag kommer alltid att älska dig!