/
BLOGGBLAD 2020 /
ETT BLOGGBLAD NUMMER 9 2016
Så sitter jag här vid min datorhörna efter ett långt oplanerat uppehåll. Först hade jag en del att göra med min arbetsledarroll, sedan kände jag att något var på tok i min kropp - Det hjälpte inte bara med att stressa ner eller vila - utan min bukhinna blev infekterad och hela min mage svullnade upp Jag hade samma symptom som för två år sedan, så jag kontaktade min vårdcentral, där jag fick en remiss i handen till akuten här i min stad. Det blev inläggning på stört. Olika undersökningar och tusen nålstick. Titthål för att lägga in ett drän, samtidigt som jag fick antibiotika intravenöst. I onsdags kom jag hem med en ask hemska tabletter vilka jag får alla tänkbara biverkningar av. Så just nu kunde livet varit roligare, men det är skönt att vara hemma och gå och lulla hur man vill. En sak är jag glad för att jag kom i tid den här gången och slapp stora operationer. Julen är nog räddad! Kan ni tänka er att det är bara en vecka till första advent.
Tiden går så fort numera. I veckan som kommer ska jag pyssla här hemma. Låt mig citera lite ur en text som jag skrev för cirka tio år sedan, där jag beskriver adventsgöromålen i det svenska folkhemmet:
"Så var det dags på nytt! Veckan före första advent tycks Sveriges kvinnor få en sorts städnoja, som vi har sett våra mormödrar och mödrar drabbas av vid den här tiden på året. Detta till trots att de flesta kvinnor arbetar hel- eller deltid idag. Det är ett lustigt fenomen! Det fejas och putsas i varje vrå i folkhemmet. Det hängs upp gardiner som vi knappast hittar, för de blev uppslängda i någon garderob i januari. Vi hänger upp adventsstjärnor eller sätter elektriska adventsstakar i våra fönster på samma sätt som vi såg våra mödrar göra när vi var barn. Det är mycket noga att just den ljusstaken står där den alltid brukar. Julen är en högtid som har tusen traditioner från barndomen. Traditioner som vi tar med oss när vi flyttar hemifrån och får ett eget hem. Dessa blandas gärna upp med nya, som blir till våra barns seder från barndomen.
Under den här veckan har vi hastat iväg för att köpa vita, röda eller gröna stearinljus och mossa till adventsljusstaken, vilken ska tändas för första gången på söndag. Sedan ska den stå på frukostbordet varje söndag fram till jul. Ett ljus ytterligare ska tändas söndag efter söndag. Jag minns när jag var barn, hur min bror och jag blev alltmer nyfikna ju längre tiden gick på julklapparna som våra föräldrar hade gömt i något skåp eller lagt under granen. Det var sällan vi barn tjuvkikade i paketen. Men visst klämde vi på klapparna och gissade vad det kunde vara utifrån formen och storleken. Jag som hade ett svårt funktionshinder, uppmanade min lillebror att via en köksstol klättra upp och hämta ner klapparna ur skåpet, så jag också hade möjlighet att klämma.
Själv tycker jag att adventstiden är behaglig trots att de flesta av oss har tusen järn i elden. Det är julkonserter, luciakaffe, julbord, julmarknader här och där och julfester på dagis eller skolor. Ändå blir jag lugn inombords paradoxalt nog. Det är som om alla ljus skapar en harmoni. I varje stuga och slott luktar det så gott av glögg, pepparkakor och apelsiner med nejlikor. I varje hem är det julstök och alla får hjälpa till. För min del blir jag mycket nostalgisk när jag ser det första ljuset tändas eller då jag hör julvisan Låt mig få tända ett ljus eller Jul, strålande jul. Då kommer det gärna en tår från ögonvrån".(Ur min text "Det lackar mot jul")
Men ännu är det söndagskväll och jag ska sitta med benen i kors och se Rolf Lassgård i Hörnan i tv4 och jag skulle önska att han satt bredvid mig. Vad jag och han skulle prata om? Ja, säg det...Därefter är det en Beckfilm som jag funderar att se. Så det blir en stillsam kväll!...
/Ec