/
KROPP OCH SJÄL /
ANPASSNING OCH OBALANS I EN KÄRLEKSRELATION
" Både kvinnor och män försöker ibland rädda sina relationer genom att förinta sina egna personligheter till förmån för en dominant partner. Att den ena parten anpassar sig kan faktiskt räcka för att rädda relationen en tid. Det är dock en åtgärd som gör att den individen mår mycket dåligt, mister sin självkänsla och många av de vänner han / hon aldrig hinner träffa längre. Dessutom räcker sällan ansträngningarna för att hålla intresset för en relation vid liv en längre period, sedan den gått in i en fas av destruktiv obalans. Obalansen kan inte skyllas på någon part, utan är ett mönster som växer fram, ofta på grund av personlighetsskillnader mellan de båda.
Den person som har "makten", något han / hon sällan är medveten om, behöver aldrig kämpa för kärleken. Den finns där ändå, gestaltad av den alltmer självförnedrande partnern, ständigt beredd att passa upp och passa in. Bristen på krav leder ofta även till bristande intresse. Utmaningar och krav på utveckling innebär risker, risker som ger en extra krydda till såväl livet i allmänhet som relationen. Den dominanta/-e frågar sig ofta om han / hon inte skulle kunna få någon bättre. De ser kanske inte att maktobalansen är ett problem i sig, men de känner sig lätt insnärjda, ofria, på grund av sin kärleksödslande partner. De ser hur denne anstränger sig att vara till lags och vill älska tillbaka, men förmår inte.
Inte heller den anpassade ser sig själv som sådan. Han / hon rationaliserar och ursäktar sig själv, inför sig själv, för allt han / hon gör. Ställa upp på sex trots att man inte har någon lust är ett vanligt fenomen. Likaså att inte säga emot eller ifrågasätta partnern, eftersom man inbillar sig att man själv vet sämre.
Konflikter undviks så långt det går, av skräck för konsekvenserna, rädslan att bli lämnad. Misstänksamhet, svartsjuka och ett behov av att hela tiden finnas nära, för att kunna kontrollera vad partnern har för sig, drabbar denna person av samma anledning. Konflikter måste inte alltid ha negativ utgång, tvärtom kan de vara ett sätt att föra relationen framåt, att utvecklas tillsammans, förbättra det som inte fungerar. Av rädsla för konflikter stannar utvecklingen upp i obalanserade förhållanden. Man kommer ifrån varandra och har tillslut ingenting att hålla kvar i, mer än beroendet, som ofta finns från bådas sidor.
Uppbrotten innebär ofta återfall, man väljer tillbaka varandra för att det är enklast så. Förändring gör ont. I de fall den ena parten rådumpar den andre, blir smärtan naturligtvis svårast för den dumpade. Men båda kommer att tvingas tackla en mängd problem:
Den dominerande har speglat sig i den anpassades beundran så länge att han eller hon vid uppbrottet tvingas inse sin dödlighet. Att falla tillbaka till jorden igen, tvingas klara sig själv, utan någon som stöttar och bekräftar hela tiden,försätter den förut dominanta i en personlig kris. Att inte längre vara villkorslöst älskad föder krav på anpassning och utveckling.
Såvitt man inte snabbt hittar en ny partner som är beredd att beundra, passa upp och älska... en vanlig fälla för dessa personer. Man kan leva ett helt liv utan djupare självutveckling genom att undvika konflikter med sig själv.
Den anpassade måste hitta tillbaka till sig själv. Det som var hans eller hennes eget liv före Förhållandet. Vad han eller hon egentligen var intresserad av, rentav bra på? Vilka var de egentliga vännerna och finns de kvar nu? Vad gjorde man av all sin tid?
Problemet för de anpassningsbara är ofta att de inte hade några starka intressen vid tidpunkten då förhållandet började. Hade de haft det hade de troligen haft svårare att ge upp dem till förmån för sin partner. Det är lätt att i detta läge känna sig misslyckad, tom och utan värde. Fördelen är att om man klarar den första, svåraste tiden utan att falla tillbaka till sin gamla partner eller begå självmord, har man hela världen framför sina fötter - allt att vinna! Nya vänner att lära känna, talanger att upptäcka, självkänsla att skaffa... Det är aldrig försent! "
Av Ewacarin Holmqvist
Underbart och kärnfullt formulerat. Mitt senaste förhållande i ett nötskal :)