/
Allmänt /
JULMÅNADEN FÖR MED SIG BARNDOMSMINNEN
Bild min egen 2016
Så är det plötsigt andra advent och jag har lyckats att adventspynta i min lägenhet, bakat min mjuka pepparkaka. Den där med gräddfil och lingon som är så god. I år gjorde jag tre stycken medan jag var igång. Jag vet hur den försvinner. Det är sällan jag bakar numera men just till jul är det tradition att göra det. I veckan som kommer tänker jag ägna mig åt att göra "mormors nötkaka". Den som är så starkt förknippad med mina ungdomsjulaftnar.Mormor hade sänt med en namndagskaka med mina föräldrar, då vi hälsade på henne och morfar veckan före jul. Kakan stod på min frukostbricka på julafton, medan vi hörde Nicke Lilltroll på radion. Barn av idag vet nog inte vem det trollet är - om det inte finns på youtube - Min lillebror blev så avundsjuk på att jag hade en kaka, men snäll som jag var, så fick hela familjen en bit. Det var ju julafton!
På min frukostbricka fanns också ett häfte frimärken. Redan då var jag glad för att skriva och då i synnerhet brev. Då hade vi en ordentlig postgång som fungerade. Jag har hört att posten själv säger att ett A-brev tar 1 -3 dagar att leverera. Är det klokt? På den goda tiden, då jag var ung, kom ett brev fram över natten. Alla sänder inte mail eller sms. Det är så mycket roligare att få ett handskrivit brev som man kan gå tillbaks till, men tiderna förändras och vi måste ju hänga med så gott vi kan.
I december kommer så många minnen fram från förr. I en text som jag skrev för ett antal år sedan, kan man läsa:
"När vi besökte dem första gången under december var det alltid lika spännande. Då hade mina morföräldrar gjort adventsfint i fönstren. Även en kopia av byns kyrka stod på plats i vardagsrummet. När vi kom in i köket fick man känna doften av hembakade pepparkakor och lite julfrukt för första gången det året. Om mormor hade hunnit hade hon bakat mandelmusslor som hon serverade till kaffet med sylt och grädde. Vi barnbarn blev lyriska när vi smakade den första musslan och den allra första pepparkakan.
Men även om mormor fyllde år, fick vi barnbarn inte glömma hennes regel som var: Man äter vetekransen eller bullarna innan de mjuka kakorna, småkakorna eller tårtan. Och vi lydde. Vi hade stor respekt för mormor trots att vi avgudade henne. Hon hade ett hjärta av guld och hon var nästan alltid rättvis mot oss barnbarn. Kanske hade jag någon liten fördel. Det berodde inte alls på att jag var handikappad utan kanske att vår personkemi stämde bättre överens än med de andra barnbarnen." (ur min text hos mormor)
/Ec