/
KROPP OCH SJÄL /
EN FILOSOFISK STUND
Ibland undrar jag vad som driver mig framåt. Jag är en sådan individ som är tvungen att ha något att göra för att må bra. Det ska också vara något som har mening - inte bara att ha någon sysselsättning för stunden -. Med ordet sysselsättning menar jag till exempel träna på ett gym, för att hålla sig i form. Missförstå mig rätt, att hålla sig i form och således vara frisk kan vara mycket betydelsefullt och meningsfullt. Det insåg jag själv då jag hade varit så sjuk och hade ett större hjälpbehov. Under en tid lade jag mycket tid på att träna så jag kunde delvis komma tillbaka till den vardag jag var van vid. Själv är jag i behov av att ha en morot eller ett mål som driver mig framåt. Om målet är dessutom lustfyllt, så har jag mycket lättare att orka uppnå det
I en text "Varför skriver jag" ansåg jag liksom nobelpristagaren Pamuk: " Most of the time the urge is to be alone in a room, so that is why I write" Om det är så skulle min största längtan ligga i det faktum att själva skrivandet har en sekundär betydelse och den primära skulle vara att jag vill vara ensam. Om det skulle vara så, behöver jag inte ha någon drivkraft som driver mig framåt utan i så fall är det ju ett behov som styr mig och det här behovet har egentligen ingen mening utan det bara finns. Känslan av att tillfredställa det är numera så stark eftersom min livssituation gör att jag inte är ensam. Ibland hatar jag mitt funktionshinder som gör det här, men vad har jag för val. Ändå anser jag att jag har ett liv som rymmer det mesta: Glädje, sorg, ömhet, problem, vettiga lösningar, drömmar och förhoppningar. Som jag alltid försöker föra fram trots allt i olika sammanhang att jag är ett fan av livet. Min roll som arbetsledare är ett "njutarbete" ( ett ord som Olof Röhrlander använde i sitt senaste peptalk tack). Skulle jag inte haft det här synsättet på mitt arbetsledarskap så tror jag att jag hade inte klarat det så hyggligt som jag nu gör.
Jag tror att svaret på frågan varför skriver jag snarare hänger samman med det faktum att mitt skrivande är ett slags gift för mig för att må bra. I skrift kan jag säga allt som jag inte kan säga verbalt som de flesta andra kan. Jag får utlopp för mina tankar, funderingar och känslor här vid min datorhörna. Här är jag bekväm och vet vad jag gör. Här är my confortable zone. Här behöver jag ingen hjälp. Den känslan är så befriande, att för en stund få vara som vem som helst. Här hämtar jag kraft och ork för att sedan gå tillbaka till vardagen på nytt och där göra ett bra arbete.
Men under de senaste åren har skrivandet kommit att bli ännu mera meningsfullt. Det är som min längtan växer för att skriva. Orken och lusten ökar. Jag tycker aldrig att jag är för trött för att skriva och det är inte trist att formulera ord på ett papper. Det är som om min hunger att göra det som jag verkligen kan på egen hand och brinner för bara ökar med åren. Med åren ökar även mina drömmar och förhoppningar. De utgör min drivkraft och mening med mitt liv.
/Ec