EN SUCK FÅR UTTRYCKA STUNDENS KÄNSLA - DEL 2
Det är sommarkväll i juli. Från mitt öppna fönster i uterummet kan jag känna grilldoften slå emot mig och höra hur det klirrar av flaskor. Ett gäng har börjat sin förfest just i min trädgård. Går in i köket, tar ett glas ur skåpet och öppnar sedan mitt kylskåp. Jag tar fram en halvdrucken vinflaska och häller det som finns kvar i den i mitt glas, sedan späder jag vinet med lika mycket bubbelvatten. Därefter öppnar jag frysen, tar två isbitar och lägger i min spritzer. Jag toppar den med en färsk jordgubbe, kanske den sista för året. Så går jag tillbaka till uterummet. Efter att ha smuttat på innehållet i glaset, sätter jag ner det på rottingbordet. Nu flödar mitt inre av olika minnen med dig.
Jag minns en hel del som hände i en taxibuss på väg till och från en universitetsstad i vårt land, där jag jobbade en tid. Hur du satt på huk för att spänna fast mig. Hur du dröjde dig kvar vid min nacke, för att lukta vilken parfym jag hade. Jag minns alla mörka och ruggiga höstkvällar under vilka vi spelade klassisk musik på väg hem.
Du var tokig i Daim.Jag kan fortfarande höra sättet du öppnade det på. Du bjöd mig på en bit, men de första gångerna tackade jag nej. Jag ville ju inte visa dig att jag smetade choklad runt munnen eller höll det för hårt i handen. Efter en tid blev det självklart att du torkade av mig. Det var då jag visste att jag kunde vara den person jag nu var. Det var tillåtet från din sida. Personer med en sådan attityd gentemot mig törs jag också släppa in på ett annat sätt. Minns inte som sagt vad vi pratade om, men jag minns alla dina rörelser och beröringar.
Minns också hur ofta jag lutade mitt huvud mot din axel och du fick all min gråt, all min sorg, så att din jacka blev blöt av mina tårar. Säkert märkte du att jag ville hålla kvar den lugna stämningen som fanns i den där taxibussen för jag hade svårt att lämna den. Min trygghet var ju i dig! Du kom in i mitt liv strax efter mamma hade gått bort. Många gånger har jag undrat om det var hon som skickat dig eller om det var ödet som hade ett finger med i spelet.
I början av vår bekantskap var vi båda alldeles för upptagna av livets mysterium och av oss. Vad visste vi då om framtiden och vad spelade den för roll just i den stunden i en gammal buss. Framtiden var något långt borta som vi hade svårt att greppa, men vi ville tro på en bättre värld. Vi var ju båda unga på den tiden.
Jag minns den där grymma förmiddagen i september i början av 2000-talet, då du kom hem till mig. Du ville gå en promenad i Folkets Park för du hade något att berätta När vi nådde vårt mål, satte du dig på en parkbänk. Nu var inga ord överflödiga utan de kom som ett rinnande vatten ur din mun. Du talade om med tårarna i ögonen och med en darrande röst att ni hade drabbats av ett oerhört tragiskt läkarbesked inom er familj. Er son hade fått en sjukdom. Ingen visste utgången och vilka konsekvenser den skulle få för resten av hans liv. Du sa att jag var bland de första som fick veta det. Jag minns att jag tänkte: Vad livet är orättvisst och vad hade den här lille killen gjort. Mamma hade trots allt fått leva en större del av sitt liv. Hon hade känt på dess goda sidor. Nu undrade jag där vi satt på en parkbänk och hörde vinden susa i trädkronorna om det fanns någon Gud. Under din sons sjukdomsperiod hade du nog med din smärta. Jag kände att du inte orkade släppa in mig. Den känslan var så grymt svår att bära.
Jag var den av oss som trots allt hade tid att grubbla på hur det kunde bli så här. Vi som alltid hade kunnat läsa varandras tankar. Ord hade varit överflödiga. En blick så hade vi vetat vad den andra kände. Vi hade alltid peppat varandra till bra resultat och du var en av de få som trodde att jag kunde. Vår relation var för fin för att slängas bort.
Sättet som du berör mig på, tycker jag om, även när du berör mig illa. Jag tycker om det för du är ärlig och rak. Allt hos dig är sant. Det är det som berör mig mest. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.
© 2015 Ewacarin Holmqvist