/ Allmänt /

DU FATTAS MIG TROTS ALLA DESSA ÅR

 bild: Google
 
När jag förstod att mamma inte skulle klara sig
och fick ett månansikte av medicinerna.
När hon hade den där doften omkring sig,
då jag kramade henne godnatt.
Vid minnet av det, får jag även gåshud.
Minns inte mammas "riktiga" ansikte,
bara hur hon såg ut den allra sista tiden.
                                                                        (ur en av mina dikter för ett antal år sedan)
 
Den åttonde februari 1983 cirka klockan 22 avled min kära mamma till följd av en obotlig hjärntumör. Den gjorde sig till känna den sextonde augusti 1981, då hon fick en minnesförlust. När mamma fick sin diagnos trodde läkarna att hon hade tre månader kvar att leva. Som mina läsare kan se levde hon mycket längre. Mamma ville verkligen leva, hon kämpade tappert. Mamma köpte hälsokost och levde ett normalt liv så gott det gick tills efter nyår 1983.
 
Ibland önskar jag att mamma hade hunnit med att uppleva hur jag trots allt fick det i mitt liv och jag undrar ganska ofta numera hur hon hade tyckt om hur jag har det här hemma. Jag kan liksom inte ringa och fråga hur hon gjorde den där såsen eller den där degen. Jag kan bara minnas korta fragment hur hon gjorde. Vad hon tyckte var viktigt för oss barn att lära oss och ta med oss ut i livet när vi blev vuxna och det har jag gjort så gott jag kunnat...
 
Jag förbannar den där hjärntumören som smög eller låg i din kropp och väntade på att bryta ut. Livet är orättvisst emellanåt
 
Nu minns jag våra fredagsförmiddagar med stor glädje, då vi satt där vid köksbordet med vår kaffekopp och bläddade i "Allt. om Mat" eller något klädesmagasin för att få lite inspiration. Det var vår stund innan jag begav mig ut i världen och höll föredrag.
 
Ännu idag är mina fredagar heliga, men på ett helt annat sätt än då. Du har inte blivit ersatt av någon - möjligen teven - Trots alla dessa år; fattas du mig: Jag älskar dig!
 
 
 /Ec
 
 
Egna tankar / minnesspår